Aftonbladet – 23 april 1849, sida 1

och som h. h. nåd befallt, talade jag om för dem hurt ohyggligt krig är, och att det icke är gjordt för annat är att lemlästa och skjuta ihjäl fattigt folk. De började lyssn: och se ängsliga ut, men bäst som jag inte visste ord af dansade flatan af en sabelklinga på min rygg, och en väldig röst skrek: du förbannade skräddare, du! Skall du inbilla kungens karlar att det är farligt i krig, du din kujon! Jag skall lära dig, att för dig är det farligare i fred än i krig. Hade jag vågat följa min böjelse. skulle jag väl ha visat, alt skräddare ej alitid äro pultroner; men jag kom ihåg hans nåds befallning, och tog till fötters allt hvad jag förmådde... Hvad det är synd att h. h. nåd inte är här och får se alla de galenskaper, här bedrifvas. Det ena är inte likt det andra. Nu äro utlänningar, högadel, knapePherrskaper, fast dessa icke bo mer än en eller två mil härifrån. sammanpackade här i stan, som strömmingar i en kagge Alia kunna inte på en gång få komma till kungen eller prinsessan, och de som händelsevis eller med flit förbigås, äro färdiga att gräma sig tll döds, liksom de andra af glädje inte veta till sig. Nå sådant vet h. h. nåd förut, men det sticker bjertare i ögonen när det passerar i en småstad. Men det som väcker mesta harmen, är den så kallade förtroligare hofeirkeln, och eftersom den är prinsessans ensak, inlåtas inga andra dit, än personer af högsta adel. Väl tog kungen i går ett par ofrälse officerare med sig dit, men gör det säkert icke mer, ty man såg att det misshagade prinsessan. Alltid skall hennes k, höghet ha någon förargelse. Ibland annat är hertigen af Holstein, som hon nu mindre tål än förr, själen och lifvet i alla nöjen. Kungen är visst ytterst artig emot henne, men hertigen rår. Underligt, att inga disputer emellan den höga mostern och systersonen förefalla här som i Stockholm. Kanske prinsessan tiger för sin herr brors, eller sin gemåls skull, men tiger, gör hon, ehuru en kammarpiga sade stt hon ibland skall darra af ilska. Håkan Jesperson.