Aftonbladet – 21 april 1849, sida 2

Hee MAala vallalloncina dera synnerilgen anslogo åhörarne. Beklagligen hade opasslighet hindrat m:ll Penco att biträda. — Fetstilsafdelningen i Posttidningen var i går illustrerad med en känslosam utgjutelse mot Aftonbladet, i anledning af vår lilla filippik mot den goda tantens förkärlek för alla möjliga tidningsankor som kunna vara komprometterande för demokraterna. I måndagsbladet hade nemligen postgumman uti sin utrikes-revy på skarpt allvar, och följaktligen med helig fasa, uppdukat en fabel af innehåll: att en förening tyska demagoger i NewYork offentliggjort ett manifest, hvaruti stora belöningar utfästades för jordens befriande på hvad sätt som helst från kejsaren af Österrike, konungen af Preussen, samt hvarje annan tysk konung eller furste m. m.; detta gaf oss anledning att drifva litet grand med tantens ank-gourmandise, som förledt henne att i sin utrikes afdelning servera sin publik med dylika uppenbara fabler. Hvad gör nu vår goda postgumma? Jo, i stället att svälja pillerna och låta dem bekomma sig väl, gör hon en ful grimace och citerar Journal des Debats, såsom den der med sista paketposten från Förenta Staterna medförda tidning från NewYork, hvarur hon i måndags hemtat sin välbeställda ankstek!l!! Men detta bevisar ju blott att äfven Journal des Debats, har smak för ankstek och gerna smörjer kråset dermed när det kan ske på demokraternas bekostnad! — Den olyckliga affären vid Eckernförde, der danskarne förlorat sina båda vackraste krigsskepp, i förening med fasan af så många uppoffrade menniskolif, har icke kunnat undgå att väcka det lifligaste deltagande här i landet, hvilket öfverallt gifvit sig tillkänna genom pressens organer. I sammanhang härmed är det naturligt, att de skandinaviska sympatierna äfven skola återvakna med lifiighet, och uppfordra till aktivt bistånd åt grannarna på andra sidan sundet. Man frågar om Sverige skall stå och likgiltigt åse, huru ett ädelt och tappert folk af våra stamförvandter skall genom en invasion från Tyskland beröfvas en del af silt område; om det icke är de öfriga makternas pligt såsom garanter för Danmarks integritet att mellankomma med hjelp emot denna eröfring, och hvad undsättning svenskarna i farans stund skulle kunna vänta från danska sidan, i fall vi nu blifva stillastående. Flere uppmaningar i denna riktning både på prosa och vers äro sannolikt att vänta; och sednast i går lästes i Morgonposten (Aftonposten för i förrgår) ett på versifikationens vägnar ganska vackert engelskt poem med en enthusiastisk uppmuntran till danskarna att hämnas den lidna skymfen och helt och hållet ödelägga (to lay waste) de slesvigska kusterna, samt ingenting skona. Afven Aftonbladet önskar lifligt att de främmande makterna måtte mellankomma; men i afseende på sättet för detta mellankommande afviker vår mening visserligen från den här ofvan anförda, då vi anse det enda och mest angelägna vara, att i första rummet skilja de stridande, och icke tillåta dem vidare komma i fejd med hvarandra. Motivet till denna tanka är detsamma, som sistlidet år föranledde Aftonbladet att i den slesvigska frågan något skilja sig från synpunkten af den odelade och enthusiastiska skandinavism, som omedelbart efter den studerande ungdomens uppträdande här i hufvudstaden för danska saken upplågade till en liflig hänförelse öfver hela landet och förde majoriteten med sig under loppet af flera månader. Aftonbladets åsigt i den slesvigska frågan grundade sig redan då på den öfvertygelsen, att denna tvistefråga innefattar ett problem, som egentligen aldrig kan lösas genom vapenmakt. Vi påminna oss, att framställningen af denna åsigt sistl. år i förstone väckte en icke ringa ovilja mot Aftonbladet på många håll, medan sinnena och deltagandet för Danmark voro som varmast. Men i samma min som tiden lemnade tillfälle att närmare eftertänka och studera frågan, samt att omfatta densamma med något annat än blotta känslan, började äfven opinionen att undergå en märkbar förändring, och den erfarenhet, som nära elt helt års förlopp sedermera lemnat, har varit mer än tillräcklig att öfvertyga sig, för dem som det önskat, huruvida Aftonbladet då hade orält i att uppmana till varsamhet vid denna saks behandling. Hvad hafva vi i sjelfva verket lärt af denna erfarenhet? Jo, att de stridande parternas anspråk så att säga löpa i tvenne parallela linier, på det sätt, att de svårligen kunna närma sig till någon gemensam beröringspunkt. Historien är i korthet, att slesvig-holsteinarre åberopa såsom stöd för sin förmenta rätt den uti 1460 års bref gifna försäkran, att Slesvig och Holstein alltid skulle förblifva odelta tillsamman; att denna försäkran sedermera skall blifvit förnyad och besvuren af hvarje ny tillträdande furste, samt sednast både af Christian VIII och nu regerande Fredrik VII; att hyllningseden alltid blifvit aflagd af dessa furstar såsom hertigar af Slesvig och Holstein, men icke såsom konungar af Danmark; att hela hertigdömenas författning med en gemensam förvaltning, afskild från det fiendtliga Dan