Aftonbladet – 21 april 1849, sida 2

far kände huru hon sökte att sakta draga sin hand ur hans, men han låtsade ej märka det. Du var ju bekant med den der Iwo, som prinsessan påstod vara så lik fröken von Bilow? Hur hänger det tillsammans med den saken? Hon kunde ej möta fadrens genomträngande blickar, och sökte förgäfves efter svar. Elisabeth! sade han mildt, men högst allvarsamt, jag ser att du vet mera derom, än du vill tillstå ... Behöfver jag väl befalla min dotter att tala sanning? Hon darrade och bleknade, så att Ornstedt hvarje ögonblick fruktade att hon skulle falla i vanmakt. Men, min bästa Elisabeth! hvad står på? Förklara dig! O, min älskade far! utbrast den djupt ångestfulla flickan, för allt hvad heligt är, fråga mig ej mer! Jag har mist aflägga en förfärlig ed, att aldrig ens med en halfdragen anda uppenbara denna hemlighet. Och om jag vågade en bön! ... Tala! Tant har ej den ringaste aning om detta, och på det jag ej må misstänkas för edsbrott, så tala ej med någon enda menniska härom! Vill min goda, älskade far lofva mig det? Ja, Elisabeth! Jag vördar din ed, och vill ej mera plåga dig. Och om du också icke hade bedt mig tiga, så hade jag, af skorsamhet för den arma, bedragna prinsessan, aldrig för någon yppat mina misstankar ... Men ett befaller jag dig: ingen närmare bekantskap med denna fröken ... Du måste lära att lefva i verlden ... du miste undvika henne, men utan ohöflighet Och framför allt måste du sky som pesten all anledning till misstankar, som kunde äfven fläcka ditt rykte!s TJUGUTREDJE KAPITLET. Ett besök lockar oftast flera efter sig. Stjernros hade vid Elisabeths första anblick blifvit intagen af hennes skönhet, och för hvarje gång han återsåg henne kände han sin kärlek förökas. Ryktet sade väl, att hennes far ämnade hennes hand åt Bernhard ... men, när tviflar man på det man önskar?