Aftonbladet – 21 april 1849, sida 1

hans numera mognade ålder! Han kunde någorlunda dölja Iden beundran han hyste för Elisabeths skönhet, och förmådde betänka, att äfven Regina var vacker och att heunnes ögon kunde tala ett språk, som han bättre förstod, än den ömma, blyga låga, som brann i Elisabeths. Stjernros höll sina ögon oaflåtligt fästade på den nyss beskrifna gruppen. I hans bjerta rasade harm och svartsjuka, då han såg Elisabeth så cffentligt ådagalägga sin kärlek. Och som han icke egde minsta aning om prinsens och Reginas kärleksäfventyr, så lutade han sig till henne och hviskade: Bernhard kan hilta på att få en svår rival i prinsen. Se, med hvilka ögon han betraktar fröken Örnstedt! Regina hade all möda att qvifya det skri af förtrytsamhet, som ville bana sig luft emellan hennes läppar, och hotade att beröfva henne andedrägten. Äfven hon hade observerat -gruppen, men, i följd af sin olyckliga lidelse, ej haft tid att lemna särskild uppmärksamhet åt Prinsen... Nu insåg hon förhållandet så mycket tydligare. Skall då den tillgjorda, odrägliga Elisabeth icke alle: nast beröfva mig min kärleks föremål, utan äfven prinsen? ... ljöd det i hennes hjerta. Denna dubbla oförrätt var mer än hon kunde uthärda. Hon svor sin medtäflerska ett evigt hat. Courenslutades snart och mun aftroppade, hvar till sitt, för att under samtal i minnet upplifva de företeelser, dem hvar och en på sin plats iakttagit. Om aftonen vid taffeln förstod prinsen att fintligt bringa talet på sitt frieri. Det var första gången kungen sett sin syster tillsammans med dess gemål, och tyckte sig hafva allt skäl att wara innerligt glad öfver hennes sällhet. Jan, yttrade Ulrika, Emerentia var verkligen den, som förde min älskade Fredriks talan! Jar, tillade prinsen, hon tillskref mig om hennes höghets förvirring vid åsynen af milt porträtt, hvaraf jag fattade det ljufvaste hopp: Carl smålog med en glad blick på systern. Emerentia tillhopaknöt våra bänder, fortfor hon, ,våra hjertan voro redan hvarandra gifna. Hvarföre jag, inföll prinsen; är henne den störste tack. skyldig. Och, som ett vedermäle af min erkängle, emottag dettel, Han tog en högst dyrbär nål ur sitt krås ochlemnade henne.