Aftonbladet – 21 april 1849, sida 1

nom detta hatfulla och osarnfärdiga yttrande — ty henne mor lefde ju för icke så Linge sedan — gifvit någon luf åt den storm, som rasade inom hennes bröst. Hon upplyftade nu sina ögon, med ett helt annat ut tryck på Stjernros. För lyckan att vara här har jag den ädla friherrinnar Duwald att tacka, hvilken för mig nästan vwarit en mor sedan hennes ende son stupat i en duell Regina uppnådde sitt ändamål .:. Hon såg Elisabet blekna och kasta bekymrade blickar omkring sig, af fruk tan att Bernhard hört dessa ord. Men han var ej i närheten. Känslan af att vara en ehuru oskyldig orsak till friherrinnan Duwalds djup: lidande och sorg, plågade honom så, att sjelfva Elisabeth: närvaro icke förmådde qvarhålla honom. : År då denna qvinnan, tänkte hon, skapad till mir lefnads onda engel ?... Hon förjagar Bernhard, under dei hon hitlockar Stjernros ... och jag, jag får icke aflägsns mig!..., Min Gud! Hvad felas dig? Är du sjuk? frågade fri. herrinnan Posse. Elisabeth var det verkligen... Alla de smärtor Regina förorsakat henne stodo med eldskrift ristade i hennes själ... . Odet förbarmade sig likväl slutligen och ryckte henne ur plågoandens grannskap. a En förnäm utländska, som hela tiden talat vid Örnstedt, bad honom om att få hans dotter presenterad för sig. Hennes utseende, tillade hon, är på en gång frappant och mildt intagande; man känner på förhand att man måste älska henne. Glad som fogeln, när ståltrådsfängslet öppnas, följde Elisabeth sin far, och sedan hon blifvit behörigen presenterad, bjöd grefvinnan von Lichtenstein henne en plats vid sin sida. Under deras samtal lät Elisabeth sina blickar flyga öfver till sin trolofvade, och huru våltaliga voro ej de! Om de ej bortjagade den pinsomma känslan af att veta sig i friherrinnan Duwalds närhet, mildrade de den likväl... Grefvinnan följde riktningen af dessa blickar, smålog och frågade sakta : Är det inte ryttmästar Bernhard, som står derborta? Och då Elisabeth svarade ja och rodnade, lät grefvinnan kalla honom till sig. I detsamma nalkades prinsessan, och den, som ej var sen att följa henne, det var hehnes gemål. Men tack vare