Aftonbladet – 18 april 1849, sida 1

SS SK höra liksom dån af hästhofvar, men han hade deråt ej lemnat någon uppmärksamhet. En aning genomflög bans sinne... Skulle det vara möjligt? Skulle min olycksdigra förmodan vara sann? Hvart tar då min plan, att omgilven af mina rådmän möta konungen, hvar tar då mitt qvicka och väl öfverlästa tal vägen? Med skygg blick på det förskräckliga föremålet midt emot sig, och med hemsk röst frågade han: Har ni då inte underrättat er af honom om, hvarföre han står der? Vi ville först fråga vårt ceh stadens hufvud om rådr, svarade en af rådmännen. Så är det, och derutinnan hafven j gjort rätt, mine medbröder ! svarade borgmästaren myndigt. Och nu skred han tvärtöfver torget, åtföljd af sin senat. Hvem har ställt dit honom, min vän? frågade han posten. Mitt befäll svarade karlen, och fortsatte sin marsch med en uppsyn, som afskräckte borgmästaren från den vigtigare frågan: om kungen kommit. Gåtan blef likväl snart löst. En adjutant kem ut och förkunnade att hans majestät om natten anländt till staden, och att, om välloflige borgerskapet så önskade, kunde företräde genast erhållas. De flesta menniskor, äfven ur högre sferer än borgmäs staren i en af rikets mindre småstäder, hafva syårt att finna sig, då omständigheter inträffa, hvarpå de icke äro beredda. Vår hederlige vän var således försatt i yttersta bryderi, helst kronan på hans tillställningar, det förträffeliga talet, var beräknadt att hållas utanför staden, men ingalunda på dess rådhus; och, trots vintern, som smällde i knutarne, stod drypande svetten honom i pannan. Kungen väntar!, sade officeren leende; hur går dot mina vänner ? Här var ej annat, än att lyda. Vid deras inträde stod konungen framför dem midt på golfvet. Van vid, att alla dylika tillfällen erfordrade tal, hade han gjord sig beredd på att äfven nu helsas med ef sådant. Han sade således intet. Icke heller borgmästaren. Och det drog ut en bra nog lång stund, innan denne darrande började: