Aftonbladet – 16 april 1849, sida 1

jonettanfall, men detta blef till deras egen skada, emedan danska soldaterna äro mera öfvade och raska i bajonettfäktning än i skjutning. Fienden kastades tillbaka med stor förlust och danskarne intogo sin förra ställning, hvilken de sedan blott lemnat till följe af beslutet att inskränka armdåens rörelser till defensiven. Enligt hvad i Hamb. Correspondenten för den 12 uppgifves, skulle ifrån Rend underrättelse ingått, att Slesvig-Hoisteinska Ibrigaden under general Bonins befäl den 10 inryckt i Jutland och besatt Kolding, sa den skulle d. 11 fortsätta marschen I den rapport hannoveranska ger ralmajoren Wynecken, som kommenderade den 6 vid Ulderup, afgifvit till sin regering, uppgilves att hannoveranska trupperna fått en oilicer, 2 underofficerare och 13 soldater döda, ssmt 11 officerare; 10 underofficerare och 1053 soldater blesserade. Sedan hade en kapten dött i Flensburg af sin blessyr. Tyska tidningarne, som mycket jubla öfver danska skeppens förstörande, innehålla äfven berättelser från Hadersleben, hvari danska armeens tillstånd beskrifves såsom högst eländigt. Soldaterna lida brist på både kläder och föda och önska ej bättre än att kunna öfverlemna sig åt SlesvigHolsteinarne såsom fångar. I staden hade de med våld tagit klädestycken och matvaror, och befälet hade blott med grofheter här och der betalt hvad de förtärt, m. m. , Om de fördelar som insurgenterna och tyska armten i hertigdömena draga af jernvägarne kan man döma deraf, att det 12:te preussiska linieregementet. som lördagsmorgo 7 lemnade Berlin, redan söndagen 1 8 på aftonen inryckte i staden Slesvig, sedan det en timma rastat i Rendsborg. FRANKRIKE. Grefven af Montemolin, som på ett ohegripligt sätt lyckats genomresa hela Frankrike utan att blifva upptäckt, har vid spanska gräsen blifvit häktad och under eskort återfå öfver Paris till Engiand, med all den upp samhet, som man är skyldig pretendenten, tillägger National, och låter förstå, att regeringen väl torde hafva afvetat hans resa till Spanien. National för den 9 April vill veta, att regeringen, i följd af de obestämda uttryck i det sista beslut, som nationalförsamlingen fattade om den italienska frågan, hvari regeringen bemyndigas att till garanterande af Piemonts område i nödigt fall besätta en punkt i öfra Italien, ämnar i förening med England uppträda mot Genua. National yrkar, att man snart måtte väcka den frågan i nationalförsamiingen, huruvida församlingen gillar denna ministerens tydning af det gilna bemyndigandet. Å andra sidan berättas alt regeringen så bestämdt öfvergilvit all tanka på krig och intervention 1 Italien, att man i Toulon redan den 4 April visste omtala amiral Baudins återkomst med sin eskader såsom nära förestående. Gioberti har till republikens president öfverlemnat sina kreditiver såsom sardinskt sändebud i stället för Ruffini. General Changarnier har blifvit utnämnd till storoflicer af hederslegionen. Denna utvämning anses hafva skett för att trösta honom i afseende på det beslut af nationalförsamlingen, hvarigenom han förlorade ett gage af 30,000 fr. (honorarium för hans representationskostnader såsom chef för nationalgardet). General Changarnier har i en skrifvelse till redaktionen af Patrie, förklarat, att han icke ämnar emottaga en sådan subskriberad summa (tll ersättning för hans förlorade gage), hvarom Patrie och andra tidningar haft alt berätta att Changarniers vänner ämnat föranstalta. Inrikes ministern har befallt den amerikanska socialisten, Brisbane, att inom 48 timmar lemna Frankrike, emedan han bidragit till att väcka oro och jäsning inom landet. Brisbanes namn har under den sednare tiden ofta blifvit nämndt i sammanhang med de socialistiska banketterna. Ofver Marseille berättas, att en hop politiska fångar på ön Chateau dIf omkring den 23 Mars tagit sig för alt göra myteri mot den beväpnade styrka, som höll bevakning öfver dem. En korrespondent ifrån nämnde stad berättar förloppet på följande sätt: På ön Chateau AI, en timmas väg från Marseille, befinna sig ungefär 1350 fångar, som deltagit i vår Juniinsurrektion. De voro på ön lika fria, som den bevakning, hvilken man tillsatt öfver dem; man nekade dem t. ex. icke det nöjet att fördrifva tiden med att fiska, till dess att en dag flera båtar nalkades, som sannolikt voro ditsända af fångarnes vänner eller införvandter. Nog af, någre af fångarne fingo tillfälle att komma undan. Efter den betan insåg kommendanten på stället sin pligt forIra att hålla dem något strängare. Häröfver blefvo fångarne högligen förbittrade; nästfölande söndag ville de icke bivista messan, och hotade med allvarsamt motstånd mot den fåjaliga bevakningen, om man ville neka dem de riheter, som hittills varit dem medgifna. Så snart auktoriteterna i Marseille erhöllo underrättelse härom, gingo de genast ombord på ingskeppet Rhamses och begåfvo sig till ön, WWföljde af 200 soldater. På de ankommo till in, hade fångarne tedan bemäktigat sig slottstornet och hotade att försvara sig till det yt(ersta med stenar och jernstänger. Prefekten höll till dem ett tal, lofvade att lyssna till hvarje billig begäran, men fordrade ock, att man dessförinnan ovilkorligen skulle återvända ill lydnad och ordning. De flesta gingo in värpå; endast 15 af de förnämsta orostiftarne fördes till staden. Det berättas, att regeringen beslutat indraga let hittills gilna månadtliga understöd (60 fr.) it alla de polska, ungerska och italienska flykingar, som deltagit i de sednaste händelserna Italien; samt alt vägra alla flyktingar, som vädanefter ankomma till Frankrike, tillåtelse utt vistas på dess jord, hvadan de skola trans