Aftonbladet – 11 april 1849, sida 3

tes en blånad på handen, hvarpå Åkerblom och Croon släpat honom med sig till bryggaren Boobergs egendem, der några i porten stående herrar molttagit dem under yttrande till polisbetjeningen: Nu var herrarne mycket raska, som tog tjufven. Efter ett bos Booberg med Söderlund hållet kort förhör, dervid S. blifvit tillfrågad om och uppgifvit namn, bostad, yrke, ärende m. m., hade hr Booberg förklarat, att S. icke kunde vara tjufven, hvarföre han tilläts att åter aflägsna sig. Söderlund yrkade nu, att de somr sålunda antastat honom måtte derför stånda laga ansvar. kerbiom bestred att han slagit Söderlund. An. ledningen hvarföre han antastat honom sade han vara den, att då han tillika med Croon på reqvisition infunnit sig hos hr Booberg, hade denne sagt till Åkerblom: Se der smyger en karl utanföre; denne ser mig misstänkt ut,, hvarpå Croon och kerblom genast gått efter karlen och börjat att examinera honom, samt medfört honom till hr Booberg. Tillfrågad derom, sade hr Booberg att han icke kunde påminna sig hafva fällt ofvyannämnde yttrande. Croon hade icke heller sett Åkerblom tilldela Söderlund några slag. Som inga vidare upplysningar för dagen fanns att tillgå, beslöts att inkalla såsom vittnen de personer som stått i hr Boobergs port vid tilldragelsen, och som varit på besök hos hr Booberg, hvartill målet anstår. -— Uppsyningsmannen Jacobson hade, för fylleri och oljud på en krog, till polisen uppkallat timmermannen Löfroth. L., som bestred J:s angifvelse, men i stället påstod att J. rifvit sönder hans rock och knuffat ut honom på gatan från krogen, begärde att få villnen hörda, i anledning hvaraf målet uppsköts tills i dag. Då målet i dag förekem, öfverensstämde alla vittnena uti att Löfroth varit drueken och fört oljud, äfvensom att han kallat Jacobson: ppolisfähund, då denne beskedligt bedt honom att gå s äg och hålla sig tyst. Löfroth framtog nu sin rock, för hvilken ban begärde ersättning. Den der rocken är ju en gammal trasa, sade polismästaren. — En gammal man fir bära en gammal rock, herr polismästare; jag har burit den med ära i 48 år, jag; och nog hade den kunnat få vara i fred för polisen på gamla dagar. — Ja, men den är ju inte värd 42 sk. — Jo, den är ett talande bevis på polisens rättvisa, det är säkert det. — Löfroth pliktfäldes för fylleri och otidighet mot polisbetjeningen alt böta 6 rdr 32 sk., samt att ersätta vittnena. — Nej, det här går intei låsa, inföll Löfroth, jag går till en kögre rätt, en gudomligare rättvisa, och dit tar jag rocken med mig, ty man kan ännu se hur ban ser ut; hvarpå IL. med tårar i ögonen och rocken under armen förbittrad aflägsnade sig. — Angående det i gårdagsb ladet omtalade befarade mordet å snickaren Forssberg, berättar det i dag hitkomna Nerikes Allehanda foljande: Förliden thorsdag (d. 5 April) voro flere personer insände från Kåfö för att, under polisens led-; ning, eftersöka Forssberg i och omkring staden; och ehuru nästan alla skrubbar och gömslen, inom och utom hus, långt utåt egorne blifvit undersökte, har dock något spår efter honom icke kunnat påträffas. Är han dödad, så är han säkert väl gömd — tills. vidare.n .