MIL SVBYY VIVAÄDVÄAV SVS Ulv NVIVI ULLA ULTRA VITVET enskommelse.n Efter en längre öfverläggning, derunder v. Unruh skördade mycket bifall, antogs v. Vinckes förslag. Afven första kammaren, magistraten i Berlin och stadens deputerade hafva bestämt sig att afgifva adresser i samma syftning till konungen. Genom ett meddelande från ministeren till kammar-presidenterna hade man fått kännedom derom, att konungen önskade det inga deputationer afgåfve dessa adresser, hvarföre man på annat sätt ämnade öfverlemna dem. Sedan frankfurterdeputationen i alla städer den passerat blifvit med glädjebetygelser mottagen, ankom den klockan half 6 eftermiddagen den 2 April vill Berlin. Dess vagnar voro smyckade med många fanor, blommor och kransar. Den mottogs med höga hurrarop. När den församlade mängdens jubel saktat sig, helsades deputationen af borgmästaren Naunyu. Ett trefaldigt hurra från den omgifvande mängden åtföljde helsningstalet. Derpå svarade frankfurterförsamlingens president Simson, hvarefter presidenten i första kammaren v. Wittgenstein och vice presidenten i andra kammaren, v. Auerswald, under folkmängdens ihållande jubelrop välkomnade deputationen. Enligt Öresundsposten, som lärer erhållit en dags sednare underrättelser, har konungen den 3 mottagit frankfurtarne. Hans svar skall hafva varit, alt han icke kunde mottaga kejsarkronan med mindre de andra furstarne först äro eniga derom. Från Kassel, Hannover och Braunschweig hade man underrättelser, som visade att öfverenskommelsen med dessa hof om erkännandet af kejsarvärdigheten icke skulle vara så svår att tillvägabringa. Arresteringar och visitasioner efter vapen hafva blifvit företagna i Berlin, och man tror sig ånyo vara vidt utgrenade sammansvärjningar på spåren. I Schlesien har ånyo hungertyphus utbrutit. I Mainz har varit ett upplopp, som dock snart blifvit stilladt. Riksstyrelsen i Frankfurt. Från den tyska centralstyrelsens residens ingår den märkliga underrättelsen, att riksföreståndaren, erkehertig Johan af Österrike, hos nationalförsamlingen tillkännagifvit sin afsigt att nedlägga sitt riksföreståndarekall. Erkehertigen hade den 28 på aftonen låtit kalla till sig riksförsamlingens president och byråchefer, äfvensom riksministerrådets interrimistiska president och interrimsriksjustitieministern. H. K. H. yttrade sig till dessa herrar som följer: Jag finner mig föranlåten att, under nuvarande förhållanden, nedlägga riksföreståndarevärdigheten; jag anmodar eder, hr president, att inför mnationalförsamlingen tillkännagifva detta mitt beslut,. Riksförsamlingens president gjorde härvid en ödmjuk föreställning mot detta erkehertigens beslut och bönföll att H. K. H. täcktes, med afseende på fäderneslandets farliga belägenhet, återtaga sitt beslut. H. K. H. lofvade att, efter en timmas öfverläggning med sig sjelf, lemna svar härpå. Efter förloppet af denna timme erhöll riksministerrådets interimspresident v. Gagern följande skrifvelse: Bästa friherre v. Gagern! Under den sedan vår sammankomst förflutne timma har jag öfverlagt med mig sjelf öfver ifrågavarande ämne, och finner mig ej kunna afstå från mitt efter mogen öfverläggning fattade beslut. I det jag sänder eder det justerade protokollet, anmodar jag er att vidtaga de nödiga åtgärder som erfordras, på det atl jag, så snart det möjligtvis kan ske, utan fara för allmänna lugnet och Tysklands väl,färd, må kunna anse mig befriad från mina embetspligter. Frankfurt a. M. den 28 Mars 1849. Erkehertig Johann Elt ontal af 113 deputerade uti nationalförsamlingen, som afhållit sig från att deltaga i kejsarvalet, hafva uti en skrifvelse af den 28 Mars protesterat emot nämnde val. Krigsteatern i Ungern. Striden i Sichbenbärgen har antagit en alltmera bitter och blodgirig karakter sedan de ryska trupperna blifvit deruti inblandade. En stor del af insurgentarmeens befäl består af polackar och det gamla brinnande hatet mellan allt hvad ryss och polack heter har åter uppflammat vid det olyckliga inbördeskriget i Siebenbärgen. Efterföljande korrespondensartikel från ungerska gränsen af den 29 Mars meddelar följande om de sednaste krigshändelserna: Rörande de nyaste tilldragelserna i Siebenbärgen kan jag meddela följande korta redogörelse, hvars sanningsenlighet är fullt bekräftad: Efter träffningen vid Mediasch den 3 och 4 Mars lockade general Bem den österrikiska befälhafvaren Puchner uti ett bakhäll och skingrade hela den kejserliga kären. Öfverlefvorna af hären flyktade, häftigt förföljda af Bem, till Hermannstadt. Den 9 Mars ankom Bim utanför sistnämnde stad, som nu var besatt med 6000 man ryssar, jemte en del af den sprängda Puchnerska styrkan. Tidigt den 40 skickade Bem cen parlamentär in i staden, för att i konungens af Ungern namn uppmana den ryska generalen att genast utrymma Hermannstadt och hela Siebenbäörgen, samt att utleverera general Puchner och hans rebelliska österrikiska trupper till general Bem, såsom kunglig guvernör af Siebenbärgen. Ryska generalen lät kullkasta parlamentären på marken, och med knutpiskan så misshandla honom, att han derefter hvarken kunde stå på benen eller återvända till häst utan måste i en vagn återföras till ungerska lägret Vid hans ankomst dit blef den ungerska armeen så förbittrad öfver ryssarnes barbari, att Båm med möda förmådde hindra den att genast storma löst mot staden. Den 441 kl. 5 om morgonen stormades sta den från fyra sidor och efter den häftigaste strid var Bem kl. 9 om aftonen herre öfver densamma. Hans manskap gaf ryssarna ingen pardon; nästan alla blefvc nedsablade. De fängne österrikarne deremot behand. lades med mildhet. Den ryske generalen blef pi platsen, men Puchner undkom med cen liten hop til Wallachict. Den 492 såg man många kossaker upp hängde i träden. -En revolutionskommitte tillsatte som dömde till döden alla personer, som gjort ge mensam sak med ryssarna. Den 44 fortsatte Ben sitt tåg till Kronstadt och efterlemnade i Hermann stadt en obetydlig besättning. Men redan den 4? anfölls han af en honom dubbelt öfverlägsen fys! armt, utgörande 40—350,0C0 man, och blef efter CI hårdnackad strid tvungen till återtåg; han tog riktnin gen mot szeklernas land. Vid åtskilliga arriergardes faktningar led den polska legionen betydliga förlu Ister och tvenne af de fångna officerarne, (den en lvar den unge furst Woronicki) blefvo genast hängd af ryssarne. Berättelserna om Hermannstadts plun a Jada s hlaf