Aftonbladet – 7 april 1849, sida 1

,Hvem är egentligen denna Ingrid ? frågade Maria. Den, som räddat din fästman, och har största anspråk på allas vår tacksamhet! Det är den upplysning, jag kan gifva. Men jag måste se efter om hon ej kommer., Bästa Margreta, gör dig ej onyttigt besvär! inföll Prytz, vhon kommer säkert icke förrän solen gått ned. Låt oss sätta oss till bords! Måiltiden förflöt under djup tystnad. Oro och väntan fyllde timmarne deremellan och tills solen gålt ned, och aftonskymningen insvept staden, och dess innevånare till det mesta lågo försänkta i djup sömn... Men ändock syntes ingen Ingrid. Margreta hade väl för sjette gången varit ule i porten, för att lyssis, då hon åter inkom, blek som ett lik. Ingen Ingrid hör jag till, men väl har jag hört flere karlar nalkas... Herre Jesu! nu äro de här! Hon nedsjönk på en stol. Dörrn öppnades. Dittmar, inhöljd i en vid kappa, och halfmask för ansigtet, samt åtföljd af tre personer, inträdde. Är allt tillreds?, frågade han. Ja! svarade Prytz, och hviskade några lugnande ord till Margreta. Ne Kappsäcken och några öfverplagg utburos. Sakta smögo sig alla ut. Den korta gränden tillryggalades snart, och man var i säkerhet. På Skeppsbron väntade en vagn. Skynda, skynda! bad den maskerade, minuterna äro dyrbaral : TRETTONDE KAPITLET. För första gången på mer än ett års tid hade bojorna i dag blifvit Hesselgren aftagna. Och om icke för att bespara sin syster och sin vän en så förfärande anblick, skulle ingenting i verlden förmått honom att tillåta det. Ty han hade heligt lofvat att i all sin tid bära dem, ja, lemna