Aftonbladet – 5 april 1849, sida 2

m UR OUOSOAON—m nnn-n.nccsnsnmy rm Äihh.bnnnnm oo Prytz hade föreställt sig sin far alldeles lik kamreren, ehuru möjligtvis något ståtligare klädd ... Läsaren torde påminna sig att Dittmar, under sin maskering till procentare, lyckats göra sig oigenkännelig. Han syntes nu för sin son, såsom en helt annan man, ännu i mannaålderns kraft, sorgfälligt klädd, men utan prål, och på det högsta utmärkt af sin imponerande figur. Dittmar låtsade ej märka sin sons häpnad, utan räckte honom sin hand, hvilken denne med vördnad emottog, färdig att föra den till sina läppar. Dittmar afböjde det, och omfamnade honom. I tjugusex år har den sällheten blifvit mig .förnekad att trycka min son i mina armar. Jag trodde dig begrafven under ruinerna af mitt slott, och har svårt att beskrifva de känslor, som intogo mig, då jag blef underrättad om din räddning. Din anblick gjorde mig bestört, ditt handlingssätt ingaf mig högaktning, och jag gladde mig åt, att mina drömmar under din barndom gått i fullbordan. Redan vid fyra års ålder öfverraskade du mig med din beslutsamhet, i förening med allt hvad barndomen äger intagande. Dina rika naturanlag förbländade din ädla mor och mig, och vi tackade Gud för den son, han skänkt oss... Mins du din mor. ..? Som en dröm... Ack, man ser ju ibland englar i drömmen. Då har du sett henne... Hon var en engel... Hon var skön, men ännu mera god. Alla, som nalkades henne, älskade henne. Huru ofta sågo vi icke i hoppets synglas dina kommande bragder ... Men... Gud, ville det ej. Och menniskan måste vörda hans outgrundliga beslut... Laurent! Med sorg ser jag likväl så mycken dygd, så mycket mod, nedgräfvas i dunkelhet och mörker . .. Gud sjell säger ju, att man ej skall sätta sitt ljus under cna skeppo. Derföre, ännu en gång frågar jag dig: vill du återtaga der rang, hvartill du är född... sjelfva din förbindelse met Maria skall derutinnan icke vara till hinder; du kan he: segla den när du vill...n O, min far! huru förklara de känslor af tacksamhet som uppfylla mi:t hjerta vid ett så ädelmodigt anbud och som så klart ådagalägger er faderliga godhet och kär lek ... och likväl måste jag såra. denna kärlek med et afslag . . . Gud förlåte mig det, men jag måste ! Dittmar for med handen öfver pannan... Ett moh skymde den lifliga glansen i hans ögon. Nå väll, återtog han, cfter en kort tystnad. Gör mi; åtminstone icke den sorgen att nödgas se ditt blod flyt: på schavollen ... Flyl...