Aftonbladet – 5 april 1849, sida 2

— Godt. Jag vet man kan lita på edra ord. Nå väll Han frågar om ni vill emottaga honom bär, eller hos mig? Prytz syntes öfverlägga. Den tanken smög sig på honom, att hans far skulle söka bemäktiga sig honom, för att hindra hans giftermål ... Herre! inföll Ingrid, jag läser edra tankar..-. Ni har intet skäl till er misstro. Ingrid! Jag misstror icke fadren utan adelsmannen. Gud vet, hvartill icke denna galna adelsstolthet kan förleda. Men ehuru jag bortlägger all misstanka, skulle jag önska att få emottaga honom här. Jag bäfvar för Marias säkerhet, och vill ej ett ögonblick öfvergifva henne.n Välan! Klockan två i morgon bittida... Hvad! så tidigt? Min far är ju en gammal man .:.. Minnet af hans lidanden beröfvar honom hvilan. Betänk! Att ifrån hans stånd nedstötas till en flykting i armod ... Håll, Ingrid! hvartenda af dina ord genomborrar mitt hjerta. Jag fasar för medvetenhet af dessa olyckliga hemligheter. Nog af för mig, att det är min far! I morgon klockan två! Begge återvände till fruntimmerna, och om det ej lyckades Maria att bringa sin älskare till samma glädjefulla stämning, som förut, förmådde hon dock bortskämta det dystra allvar, som rufvade öfver hans sinne. TOLFTE KAPITLET. Prytzs hvila hade varit orolig och albruten, hvarje klockslag hade uppskrämt honom ur sömnen. På slaget ett steg han opp, ty han kände sig behöfva denna timme, att bereda sig på det förestående besöket... Tankan på denne obekante far tog hela hans uppmärksamhet i anspråk. De bilder Ingrid framkastat af den gamle mannens olyckor förfärade honom, och han tackade Gud, att han stod långt från den förlåt, som höljde fadrens gerningar. . . Utan tvifvel... hviskade han till sig sjelf... var den gubben, som för några dagar sedan besökte mig, in far, ehuru förklädd. Gud, hör min bön!... måtte jag aldrig Igslömma att han är det! Nu slog klockan tu. Han hörde porten uppläsas..Ilan lyssnade darrande... Sakta smygande steg trängde till hans öra. vOch det är en far, som lik en tjul insmyger sig till sin i lagligt äktenskap födde son! Han ryste, men undertryckte våldsamt sin rörelse; och skyndade att öppna dörrn... Dittmar inträdde och afkastade kappan ... H I (