Aftonbladet – 5 april 1849, sida 1

Icke utan dig och min bror! Jag betraktar mig såsom din maka, hvilket jag redan vore, om icke din olagliga arrestering mellankommit... Hända hvad som hända vill!... Jag har fattat mitt beslut, och är beredd på allt! Så nära ligger glädje och sorg hvarandra. Nyss detta öfvermått af förtjusning ... Nu denna fruktan, denna fasa... Sakta. runno Marias tårar, och Prytz vandrade fram och tillbaka på golfvet, i den mest upprörda sinnesförfattning. I de blickar han fäste på den gråtande, lästes kärlek, medlidande, stolthet öfver den trolofvades mod, och förfäran för hennes framtid. Han trodde sig hvart ögonblick höra steg af vakten, som kom för att häkta henne. Margreta ensam hade återfått sitt lugn. Få se, tänkte hon, få se, om icke till slut Maria blir den magnet, som drar dig ur Stockholm: Hvarför öfverlemna er åt onödiga bekymmer? inföll Ingrid högt, sedan. hon en stund betraktat dem, Jag säger er, att jungfru Hesselgren ej löper den ringaste fara, icke en gång hennes bror. Den onda planeten nedstiger just nu ur regionen för sina verkningar, och hans hus kommer att intagas af en annan, som gynnar er... Varen-trygga!... Farväl, jag måste lemna er på en stund. Kaffet var drucket, och Maria hjelpte Margreta att bära ut panna och koppar... Söta Marial hviskade då Margreta. Var så glad och inställsam du nånsin kan, att Janne riktigt blir kär i att lefva och ger alla dödstankar på båten! Maria förstod henne. Ingrids, den af alla högt aktade sierskans, ord hade lugnat henne i hänseende till broderns öde, och det blef henne således ej synnerligen svårt att öfverlemna sig åt sin naturliga glädtighet. Eftermiddagen bortjollrades, i ordets egentliga mening, och hvad Margreta gissat, inträffade. Alla hennes brors dödstankar försvunno; de lemnade rum för den häftigaste kärlek, och för längtan att vid den intagande brudens sida senomlefva glada, lyckliga år. ; Närmare mot qvällen återkom Ingrid, och bad att få tala några ord vid Prytz ensam. Margreta och Maria aflägsnade sig genast. Ingrid närmade sig honom långsamt...