Aftonbladet – 4 april 1849, sida 1

sina helgon: stundom risa de, stundom lisa de dem. Jag kan just undra om han icke gått till rätta med vår Herre för den köld, med hvilken Carl bemötte honom! ... Andtligen kom grefven. Förlåt, herr geheimeråd, att jag låtit er vänta! Herr grefve! en man, med er oskrymtade gudsfruktan, behöfver ej ursäkta att han uppfyller religionens bud. Och jag skulle ej så tidigt fallit besvärlig, om icke en affär af vigt dertill gifvit anledning. Herr grefve! är domen öfver Prytz ännu nedskickad till kungen? Den skall skickas i dag; jag inväntar just nu dokumenterna. Sedan kungens återkomst från Turkiet ha alla möjliga förtretligheter sammanhopat sig. Jag är bibehålen som kanslipresident, men de flesta ärenden afgöras itan mig, jag känner dem knappast. Och nu, den här lumma prytziska processen! Jag vet ej hvar våra vänrer här hade sin eftertanka när de väckte den. Att en iten häradsskrifvare långt nere i en provins pratade och vorstade sig litet ... hvad hade det betydt? Jag har sett ett bref från Mörner till Fahlström att mannen af kunen och hela verlden skall anses för en skälm ... Men, u större skälm, desto större skada kan han göra oss, Om ungen ej stadfäster domen .-.. Hvilket han troligen icke lär göra ... Nåväl! då vet jag intet bättre råd, än alt på ett eller unnat sätt göra sig af med karlen!, Dittmar blef häftigt förskräckt ... Bara något sådant icke väcker för mycket uppseendep, varade han, och lemnar hans slägt tillfälle till ytterliare klagomål ... i Här blef Dittmar afbruten af en betjent, som anmälde werrar Fehman och Fahlström. Herr grefvel, började Fehman, dien öfver Prytz nedatta kommissionen har slutat sitt arbete, och får nu den ran att till hr grefven öfverlemna alla akternal, Jag tackar er, mine berrar! svarade grefven lika ceemoniöst. Men låtom oss nu öfverlägga som vänner, och j såsom embetsmän! Tänk om den casus inträffade, att ungen ger honom nåd?... Gref Mörner tycks frukta något dylikt, inföll Fahltröm. :