Aftonbladet – 4 april 1849, sida 1

egen son från mitt bröst, då blef Laurent mig allt, all allt ... Från honom kan jag aldrig skiljas! Under djup tystnad betraktade Dittmar henne. Du elfte Carll sade han omsider, hvarför kan ja ej uppkalla dig ur din graf, för att åter dit få nedstört dig! ... Hvart ord, qvinna! hvart ord du sagt, ägga hämnden i mitt bröst ... Laurent) ... Herre, nådige herre! utbrast Clara, högt gråtande pöfvergif dessa vilda tankar, denna hemska sinnesstäm Ning ... Nej! Ställde sig Gud sjelf emellan mig och mitt offe: skall jag hafva det ... Ja, om helvetet öppnade sig un der mina fötter, skall jag hämnas! Han skyndade bort. Gråtande nedsjönk Clara. TIONDE KAPITLET. Gref Horn hade återkommit till Stockholm, förbittra sfver konungens köld, och ... kanhända ännu mer der sfver att han, med alla tecken af onåd, ändock blifvit bi pehållen vid sina embeten. Detta kunde icke härröra a innat än antingen fruktan eller förakt ... Fruktan va okänd för Carl XII ... alltså af ... förakt. Han befann sig ensam med sin oro, sin vrede, ty all; nedspelande i den tillämnade tragedien voro borta. Ditt nars återkomst lugnade honom något, och vid upptäckter if att Hesselgren, som tillskrifvit konungen om hvad un ler hans vistande i Turkiet föreföll här hemma, fick har silva sin förbittring luft, under det han låtsade taga all leles ingen del i processen. Underrättelsen att syndarr allit i de sammansvurnes händer återgaf honom fullkom igt hans fordna lugn. Och när nu den prytziska saker illkom, var han, såsom alltid förr, under allt sken a partiskhet, den hätskaste af dem alla. Dittmar beslöt att upprycka det onda med roten. Har egaf sig derföre tidigt, morgonen efter sitt sista samta ned Clara, till grefve Horn, der han infördes i ett kabi rett, emedan grefven ej ännu kommit ur morgonbönen Hvad skall jag kalla denne man... tänkte Dittmar. . Skrymtare? ... Eller är han en, som vill stå väl ho: la partier ... eller tror han: efter jag beder, måste Gud önhöra mig. Han gör med sin gud som katolikerna med