Aftonbladet – 4 april 1849, sida 1

Herre, jag kan det ej... hvad en gång är skrifvet stjernorna, det står fast! Jo!l... du kan. Uppkalla, uppbesvärj hvilka makte du vill... återgif mig blott min son, du är mig skyldi honom. Vore han en vanlig man, så lät jag honom falla. men nu! Jag kan icke neka honom min högaktning; i har ställe skulle jag handlat som han... Hvilken storhet had det ej kunnat blifva af honom, hvilket stöd för min ätt. Och honom, min förstfödde skall jag låta dö under bi delsyxan. Nej, herre! det skall icke skel! Icke?... Ett svagt skimmer öfverfor den gamles ansigte. Obegripligt, ja, förfärligt, att man aldrig kan afskak de menskliga böjelserna... derutinnan, jag ser det, är äf ven den starkaste en slaf... Jag borde egentligen låt hans hufvud falla... men... jag är för... svag. Jag ve att hans domare ville gifva allt, om de genom hans flyk kunde rädda sig ur denna brydsamma sak... du har vä sett det, Clara! Annars skulle jag ej yppa det... ,Ja, de ville dermed erhålla ett sken af rättvisa ... Men nu känner jag honom... Han skall ej fly ...n Jo, jag vet ett medel... Hans kärlek? ... Nej, hans vänskap! Hans och IHesselgrens rättegånga ligga så nära hvarandra, att de nästan kunna anses son en... Kom honom att tro, att hans väns, icke allenas lif, utan ära och rykte, bero på hans flykt, och den öf verspände ynglingen skall lydal, Hvart ord ur din mun ökar min beundran, min sak nad ... Laurent... Laurent!... Men nog med klagan .. Jag miste... jag måste... Det skall blifva, som du sagt Men nu, förnim din herres bud! Du är ett minne af hvac jag fordom ägde kärt... Jag kunde äfven någon gång h: behof af din vetenskap... Lemna din förklädnad, kon ch förestå mitt husl Nej, nådige herre! det är den enda befallning, jag e san åtlyda. Då er makas nedkomst stundade, då ni upp kallade mig och min man, för att förkunna oss den nåd i ville låta oss vederfaras, att anförtro mig ert barn; di ag för denna nåd förnekade moderskärleken, slet mir