IcU UCLSdHllIDlIad 1UCHUHNCS SLAUUdKLIHIIVE. SAALE har hon ock återfunnit sin följeslagare, den hon, man får ej veta hur, råkat borttappa. Grefven har emedlertid, öfvertalad af sin moder, förlofvat sig med en förnäm dam, hvilket den arma Linda i en olycklig stund får höra. Hennes far (hr Della Santa) har nemligen likaledes vandrat till Paris och der iråkat ett så bedröfligt obestånd, att han nödgas tillgripa tiggarstafven. Han inträder med en bön om allmosa hos sin dotter, som, efter att hafva begåfvat honom, ger sig tillkänna. Men den gamle, utom sig af vrede öfver hennes förmodade vanära, och ännu mera uppbragt då han af den inträdande Pierotto erfar nyheten om grefvens förestående förmälning med ett annat fruntimmer, kastar börsen för sin dotters fötter och förbannar henne. Linda uthärdar ej dessa så tätt på hvarandra följande slag, och blir vansinnig. — I 3:dje akten återvänder hon till sin hemort, åtföljd af den trogne Pierotto, som med tonen af sin lira småningom lockat henne från Paris. Äfven Carlo har återvändt, och på de allvarliga föreställningarne af den hederlige prefekten i orten (hr Casanova), erbjuder han sig genast att med sin hand godtgöra hvad han brutit mot Linda. Huru emedlertid hans hand så i en hast blef fri, huru hans aristokratiska moder finner sig i denna sakernas nya ordning 0. s. v., öfverlemnas åt åskådarnes fantasi att förklara. De känslor, som en af Carlo sjungen melodi (den han fordom ofta sjungit med henne) framkallar hos Linda, återgifva henne förståndets bruk, och det hela slutar med uttryck af allmän glädje och lycka. Man har hos otaliga operalibretter förlåtit ett flyktigt arbete och äfven gjort det här. Musiken måste uppträda förmedlande mellan åskådarne och handlingen, och har också vid detta tillfälle, efter vårt förmenande, ej alldeles misslyckats deri: den är mera melodisk än de flesta här kända operor af Donizetti, hvarmed vi ej blott vilja säga, att den innehåller flera melodier, utan i synnerhet att många af dessa ega något mera sjelfständighet, en bättre hållning; och hufvudsakligast synes den oss ega en mera genomförd totalkarakter: hvad den saknar i dansant liflighet, ersättes genom cen ton af hjertlighet, som går igenom det hela. Visserligen återfinner man ock stundom dessa toma fraser, hvarpå Donizetti är så outtömlig, äfvensom åtskilliga längder, såsom i första akten, i Carlos aria i den 2:dra, derjemte ock vissa harmoniska kruditeter; dock framträda dessa olägenheter här mera sällan och mindre bjert än eljest. Instrumentationen är likaledes bättre nyanserad och ej så bullrande, som man annars ofta finner den. Operan är utan ouvertyr, hvilket vi emedlertid ej tro oss böra anmärka såsom en förlust. Såsom intressanta momenter i musiken nämna vi introduktionskören, en vacker landtlig skildring; duetten i första akten mellan mamsell Penco och hr Ciaffei, ett lika melodiöst som effektrikt nummer; mill Deleens visa; första aktens final; duetten mellan ml Penco och hr Galli, hvaraf i synnerhet slutet är qviekt och lifligt; br Della Santas cavatina samt qvintetten utan ackompagnement i sista finalet. Lindas parti, i sig sjelf tacksamt, blef ännu intressantare genom mill Pencos spirituella utförande deraf. Hennes sång och spel äro fulla af eld och känsla, utan att genom öfverdrift störa sanningen af hennes uttryck, och lemnar en knappt tid att önska en ell-r annan koloratur något mera korrekthet. Hennes vackraste momenter äro duetten med hr Ciaffei i första akten, som båda utföra ypperligt och alltid måste gifva da capo; hennes öfvergång till vansinnet, och äfvenså sista scenen, då Carlos sång återgifver henne åt sig sjelf: ett moment af skakande effekt. — Carlos jarti är delvis likaledes tacksamt, men i sin helhet behäftadt med denna färglöshet, som så ofta tillhör den italienska operans hjeltar. Detta afhjelpes genom inga yttre accessoirer, ej ens genom hr Ciaffeis vackra och uttrycksfulla sång. Hr Ciaffei har emedlertid gynnande momenter uti duetterna med m:ll Penco, dem han ock begagnar med mycken skicklighet; den långa arian i 2:a akten deremot kan, oaktadt allt hvad hr C. nedlägger på den, ej blifva annorlunda än poet och komponist gjort den. — Hr Gallis iifliga sång och aktion gifva markisens parti mycken färg; derjemte nyanserar han sin framställning väl, och undviker dess karrikerande genom en viss komisk godsinthet, som i sista akten visar sig trefligast och öfverhufvud ger mera hållning åt den ej särdeles konseqvent tänkta rollen. Uti duon med m:ll Penco i andra akten vinner han mycket bifall och ännu mera i sin scen i den sista, der han utvecklar en ypperlig humor. — Älven hr Della Santa finner som Antonio mycket tillfälle att utveckla sin utmärkta talang. Serdeles lyckliga momenter har han uti scenen der han förbannar Linda, och uti duetten med hr Casanova; sina cavatinor sjunger han med ett uttryck, som förvärfvar honom ett allmänt och lifligt bifall. — Hr Casanovas parti (prefekten) är, utom i duon med hr Della Santa, mindre betydande; han utför det med konseqvens, och uti nämnde duett, som går med serdeles god ensemble, använder han ganska fördelaktigt sin kärnfulla stämma, hvilken, i förbigående sagdt, lärer vara sällsynt nog hos personer med så mycken ålderdomssvaghet, som hr Casanova här tillägger sig. — M:ll Delten visar prof på vackra framsteg, och gifver sin Pierotto med god hållning. Fennes sång i den väl inöfvade duetten med m:ll Penco bör nämnas med loford för dess aplomb och säkerhet. —u— pe VID LÄROVERKSFRÅGAN. I Aftonposten (N:ris 7, 9, 20, 21, 23, 29, 33, 38 och 39) har, såsom man sett, en rad artiklar förekommit, med öfverskrift: Det högre elementarläroverkets reorganisation, och som Tr a rr TT AP Nn TI...