hans klädsel icke den förmögne borgarens... Med ett ord: vår bekante kamrer stod framför Prytz. Ar det häradsskrifvaren Prytz jag har den äran att se?... frågade han, och på dennes jakande svar steg han in, i det han utbad sig ett samtal. Han kastade en hastig blick omkring i rummet, och betraktade Prytz med en rörelse, som han, oaktadt all sin verldserfarenhet, med möda förmådde undertrycka. ... Det är hans mors ögon... tänkte han... hennes mun, fastän något skarpare tecknad, såsom det höfves en man. Hvad behagar ni, min herre?, frågade Prytz något förundrad. Ack, upptag icke blödigheten hos en gammal man illa, hvilken många gånger burit er som barn på sina armar, hvilken varit förtrogen vän med er far, och..., Och ...? upprepade Prytz. Och ...; återtog gubben med fullkomlig sjelfbeherrskning, och hvilken det på det högsta smärtar, att se eri denna olyckliga ställning. Unge man, så obetydlig jag än kan synas, saknar jag likväl icke inflytande, jag kan måhända gifva ert öde en annan vändning... Tala, haf förtroende till er fars vän, hvars högsta önskan är att blifva eder!n Prytz, öppen för godhet och välvilja, intogs af hjertligheten i dessa uttryck. Det omisskänneliga deltagande, som röjde sig i gubbens röst, i den ovanliga glansen af hans genomträngande ögon, kunde icke undgå att väcka en sällsam rörelse i den unge, ädle mannens hjerta, helst Dittmar bortlade all förställning, och det sätt att vara, han begagnat såsom procentare; var alltså mera sig sjelf lik, och således äfven imponerande. Prytz kände strängar anslås i sitt bröst, liksom genljudande från en längesedan försvunnen barndomsdröm, och han började fatta ett obegränsadt förtroende till den gamle. Men... plötsligt föll det homom in, att han hvarken hört sina föräldrar eller sin äldre syster nämna en sådan person... Ett moln af misstroende flög öfver hans panna... Och detta var för den gubben en lätt läsbar bildskrift. Ni misstror kanhända mina uppgifter,. .. tillade han . . . men säg sjelf, hvad nytta kunde jag hafva af att bedraga er?