förundrade sig öfver att barnet under resan blifvit sig så olikt, och var olikt hela slägten. Systern, sade man, vore visst en täck och vacker flicka, men det fanns icke rinsaste syskontycke emellan henne och brodern. Numera kunde jag ej öfvergifva Wermland. Det låga stånd, hvari jag såg honom uppfostras, smärtade mig djupt, men, hvad wille jag göra? Att rycka det stackars barnet ur sin fristad hade varit en galenskap; prisgifva honom åt let elände, hvaraf han hotades i egenskap af min fosterson, hade varit, om möjligt, än värre. Och hvarmed ville ag bevisa hans börd, äfven om den kunnat vara honom till någon nytta? Utomdess förkunnade allt, att jag i Sverige skulle råka min herre och husbonde, och endast honom tillkom det att bedömma hvad som vore att göra i denna sak. Så förgick det ena året efter det andra... Till dess jag finner min son, ovärdig sina anor, sitt namn ! Herr baron! Laurent är en ädel manl! Du har rätt, Clara! Han förråder kraft och mod, dygder medfödda hans ätt. En född ofrälse hade ej vågat trotsa konungens råd, ej såsom han vågat säga rikets högsta embetsmän sanningen. Han ifrar för det han vet vara rätt, och, tro mig, att när han blir upplyst om sin börd, skola alla hans insupna fördomar skingras, liksom nattens dimmor för solens strålar. Han skall snart lära sig inse, att bördens företräden äro nödvändiga för mensklighetens väl. Och nu har min ätt ett stöd tilll Under det åskan mullrade öfver hans hufvud, blixtar, som gjorde mörkret förfärligare, korsade hvarann, och en orkanlik storm rasade kring den usla koja, som för ögonblicket var hans enda värn, smickrade sig Dittmar med, att sedan tyrannen fallit, upphöja sin ätt till dess fordna storhet och glans. Clara betraktade honom med tårfyllda ögon. Nådige herre! sade hon omsider, omtala ej edra planer under denna elementernas förfärliga strid; de gifva inga lyckosamma svar på edra önskningar. ,Tyst, qvinna! Åskan ger mig de lyckosammaste svar, jag kan önska. Åskviggar krossade mitt slott då jag förjagades ... Mina barn skola höja borgen ur dess grus... denna, som du säger, förfärliga strid skall rensa luften, på det solen måtte lysa klart och rent. Hör du östanvindens raseri... han kommer från mitt hemland och förkunnar hämnd öfver förtryckaren, öfver min makas mördare... hör du? Hon ropar hämnd med hans röst, och hämndens vällust vill jag njuta, måste jag ock derföre pantsätta både kropp och själl Han kastade kappan omkring sig och, trotsande ovädret, lemnade han kojan. Olycklige, trefallt olycklige!, suckade Clara. Ack, hvarför längtade jag så ifrigt efter denna stund! Jag kände ju förut denna oböjlige man, och jag har ju förutsett huru allt skall slutas... O, Gud! jag bäfvar för det blifvande mötet mellan far och son. Forts.)