Aftonbladet – 30 mars 1849, sida 1

DE SAMMANSVURNE, ELLER MORD oc KRÖNING. 3) ROMAN AF CARL VON ZEIPEL. SJUNDE KAPITLET. Ehuru timmarne för Dittmar tycktes uttänja sig till oändlighet, lutade dock solen äfven på denna qvalmiga dag till sin nedgång, och omhöljdes af tunga, svarta massor af moln, ur hvilka dofva åskknallar på afstånd läto höra sig. De nalkades småningom. Blixtarne fräste och upplyste det mörker, hvari den ljusa sommarnatten blifvit fördränkt af ovädret. Gud!... alldeles som då! mumlade Clara. Gud skänke mig förmåga att beveka den hårda mannens hjerta! Måtte den hoppets stjerna, som lifvar mig med milda strålar, ej tindra förgäfves! I åratal har jag väntat denna stund... den är kommen. Skall hans oböjlighet öka förbannelsen? Eiler skall... O Gud! Jag vet det alltför väl... Tyst!... Det var ingen annan än vinden... Han kommer kanske ej... Jo, han är här! Hon öppnade dörren för den inträdande Dittmar, som afkastade hatt och kappa. Nästan förstenad stannade han vid den första blick, han vände kring rummet. Detia rum är detsamma, du bebodde i mitt slott. .., stammade han. Icke ens min sons säng, med det broderade sidentäcket, fattas... Clara, du lefver, du, som jag trodde, jemte min son, omkommen i lågorna . .. Svara! Detta barn..., Lefver.n Hvar ?n Han är densamme, som ni utan skonsamhet förföljer, hyars lif ni begär! Prytz..-? vÄr er son! Bestörtning, nyväckt kärlek, hat, fröjd och smärta stridde i hans själ. Qvinna ! ropade han med förskräcklig röst. Och du har vågat lemna detta, dig anförtrodda barn i händer, der han insupit sådana tänkesält...? Hvarföre lät du honom Se A.B. 1—8, f—13, 15—17. 20—921, 27—89, 31-34, 7 ; ap p , . 0 och 72 42—LG, 48—50, 52, 55, E6, KB, 59, 62, 64, 67