Aftonbladet – 30 mars 1849, sida 1

min moders hus... Hade edra ögon kunnat mörda, s skulle mitt lif i detta ögonblick varit spildt. Och, hven kan undra derpå? Ni, den rikaste, den mest ansedda ba ron, husvill! I detta tillstånd af förvirring erhöll ni, nå dige herre, ett bref med underrättelse om, att edra oför sigtiga utlåtelser blifvit kända, och att ni innan qvälle skulle arresteras... Förskräckelsen besegrade den ädla ba ronessans räddhåga... hon uppmanade er att fly, och di ni ej ville det utan henne, så tillbjöd hon sig modigt at följa er... Laurent anförtroddes åt min vård. Dettabe slut förorsakade emedlertid ett nytt uppehåll, och förs en timme derefter var allt i ordning, slottet utrymdt, all dlyrbarheter bortförda och gömda, herr baron förklädd til officer, och er ädla maka till ordonnans. Hon stödde si; vid er arm. Jag följde efter, ledde lilla Laurent, och ba er yngsta son på armen. Så hade baronessan anordnat bon ville ännu en gång trycka sina barn till sitt sköte Vi gingo utför trädtrappan till bakporten, dit man för hästarne... ,Under detta slog åskan slag på slag, alldeles som nu Vi stodo just vid porten... Er gemål hade redan om famnat, kysst och välsignat Laurent, återlemnat honom då i detsamma en blixt slungade ned emellan oss.-. Trappan stod i låga, och jag nedsjönk, bländad af de starka skenet... Ej länge var jag i detta sanslösa till stånd ... jag tyckte mig höra röster helt nära: Clara oci den lilla baron äro ihjälslagna af åskan!... Jag hörde fr baronessan, som med förtviflan ropade sitt barns namn men jag var oförmögen att svara benne... För min tank sväfvade blott min fostersons fara... Jag försökte släpa det sanslösa barnet till porten.. len brinnande trappan hindrade det... Då ihågkom jag önngången, som löpte rundtomkring slottet... Dit kund Iden ej så snart hinna... jag begaf mig dit, och var m utminstone för en stund i säkerhet. Nu sökte jag ordna mina tankar. Lönngången förde ill e2 annan betäckt gång, som slutade vid ena bröstvärnet utåt sjön. Men innan jag hann dit, qvicknade Laurent vid, började gråta och kunde ej förmås att gå a stället. Bullret af lågorna och de instörtande taken i slot et skrämde det arma barnet. Alla försök att tysta ho. wom voro fåfänga. Och ehuru förlamad af det våldsamm: iskslaget, nödgades jag släpa det skriande barnet med mig a framt jag ej ville befara att vi båda skulle krossas un ler ruinerna. Mitt bemödande lyckades ändtligen, och vi voro 1 frihet...