Aftonbladet – 30 mars 1849, sida 1

ej hellre omkomma i lågorna, än att han skulle göra si ovärdig sin börd ...? Jag hade vant mig vid den tanke att han var död... jag finner honom åter, men inkasta ibland slöddret ...! Du återväcker kärleken till min först födde, till detta älskvärda barn, hvilket nu såsom man za mig måste hatas! Clara...! Döden är för litet straff fö detta brottl Nådige herre! svarade hon undergifvet. Ni är mi herrskare, jag er lifegna... Ni eger rätt öfver mitt lif men om ni täcktes afhöra berättelsen om mitt lidande så skulle ni förlåta... Nå väl, tala!, Han satte sig i en rikt prydd ländstol, hvilken i fordn lagar varit hans eller hans makas plats, då de besökt barnkammaren. Den stod nu, som då, vid den lilla sän sen. Ilon tog plats på en pall vid hans fötter. Minns ni, nådige herre, denna dag för tjugusex å sedan? Ni hade ej ännu underrättat er gemål om att er slott. ,. Mina fäders hem afbröt han henne... ... ej mera tillhörde er. Dag från dag hade ni upp skjutit att tala derom, af fruktan att oroa den ädla frun. Dittmar betäckte ögonen med handen, på det ej Clar skulle vara vittne till den rörelse, som han sjelf kallad svaghet. Gud, hvilken likhet!, utropade hon. Hvad ?...n Så satt er son, er Laurent, då han hos sin gaml mma, i hennes koja funnit en tillflykt undan förföljelsen! Min son!... Min son!... Clara, fortfar! Ni hade föreslagit henne att resa bort, för att unde Liden låta utrymma slottet. Då ni kom in i hennes rum fann ni henne badande i tårar... ett bref hade under rättat henne om att alla edra gods voro reducerade. Mei snart återvann denna engel i skönhet och godhet sin fatt Ning, och långt ifrån att behöfva tröst, var det hon son tröstade er. Upptäckten föranledde ett temligen lång lröjsmål, och under tiden betäcktes himmelen, likason nu, af dystra moln. Redan nedföll regnet i tunga drop par, thordönet nalkades mer och mer... Ni torde på minna er, att er dyrå maka hyste en utomordentlig, nä stan barnslig räddhåga för åskan... Med hvar minut ö sades hennes ångest. På någon resa syntes omöjligt al änka, och likväl måste den ske. Då vågade jag, den första f edra lilegna, dotter a len man, som vårdat er barndom, att föra q gemål til