Aftonbladet – 28 mars 1849, sida 2

Kammartjenaren framlemnade en sådan, af ganska sällsam form. Och likasom Dittmar hade anat en öfverraskning, hade han redan vändt sig så, att kammartjenaren ej kunde se hans ansigte, hvilket vid den oförmodade anblicken öfverdrogs ömsom af rodnad, ömsom af blekhet. Åh ja! yttrade han likgiltigt, denna pjes kan ha sitt värde i en samling af andra kuriosa. Släpp in henne i mitt kabinett... fast nej! Låt henne gå ini hörnrummet; jag kommer snart. Näppeligen såg han sig ensam, innan han lemnade fritt lopp åt sin oro. Återgifva grafvar sina rof? Hvem skall i detta ögonblick möta min syn? Hvem?..., frågade han sig. Han lyssnade... han hörde en dörr öppnas... Hon går in... Hans otålighet var nära att öfverväldiga honom, han skyndade till dörren... Nej! jag måste först låta betjenten gå! Skall man då aldrig lära att beherrska sig?... Och jag, som så länge trott mig om herraväldet öfver mig sjelf ... Han lyssnade åter. Allt är tyst... hon väntar... Men betjenten återkommer först nu. Jag måste dröja... han kunde eljest tro, att jag endast afvaktat hans bortgång. Han gick några hvarf fram och tillbaka öfver golfvet. Men nu väntar jag ej längre... . Tvenne rum derifrån låg det, till hvilket han låtit visa den främmande. När han närmade sig till den halföppnsa dörren, slog hans hjerta våldsamt, men han inträdde skenbart lugn. Der stod Ingrid, men ej som förr i den fattiga bond: drägten. Hon bar ingen styfkjortel. Den ersattes af fler: plagg på hvarandra och deröfver ett slags tunika af brunt tyg. Bröst och axlar betäcktes al en krage, ungefär sådan som på en mansskjorta. Kantad med spetsar nedföll denna öfver tunikan, och sammanhölls i halsen af ett pa knappar af guld. Dittmar igenkände henne genast. Hvad ser jag! Är det ni, Clara? . oo Ja, nådigaste herre! svarade hon och nedböjde sig si ödmjukt, att hennes knän nästan vidrörde jorden, unde; det hon kysste hans hand. Jag anade det, ehuru det ännu förefaller mig obegrip ligt; ty man sade mig, att askan efter er blifvit funner under ruinerna af milt nerbrända slott., i Jag flydde, och...