— Tidningen Bore för i går imehåller några temligen skarpa anmärkningar vid befordringssystemet, serdeles inom den militäriska hierarkien. Denna artikel, som synes vara skrilven för att framkalla ett svar, lyder i det vVäsendtliga som följer: Man trodde och hoppades för några år sedan, i följd af regeringens temligen högt uttalade protester mot föregående regimens befordringsåtgärder, att den hungrande svenska titelsjukan icke, som brukligt varit, vidare skulle mättas med innehållslösa titlar oth bandstumpar. Det räckte en tid och med sträng konseqvens, så att gamla, i tjensten utslitna regementschefer, som på slagfältet spillt sitt blod och vunnit hederstecken, afskedades — utan att den kungliga nåden fann sig befogad att tillägga något på deras ranglista; tills att nyligen en löjtnant vid Svea garde blef från den oncekligt vackra regeln ett äQndantag. Föresatsen, sålunda en gång förbisedd, var till spillo gifven, dammarna för konsiderationsströmmen brutna; och nu skulle nådens utgjutelser välsigna subalterngraderna. Det såg ut, som ville man i dessa stormiga tider deplojera på det omogna unga. Men ungdomen upptäckte snart, att de händer som smekte, voro försedda med klor att sönderrifva. Så blef under Skånska lägret förlidne året en löjtnant, hvilken vid något tillfälle vågat missgilla den politik, som inblandade svenska nationen i danska tvistefrågorna, af krigsministern och på hög befallning strängt tillTättavisad för sitt oskick att som militär hafva en öfvertygelse i strid med vederbörandes, samt slutligen underrättad derom, att i händelse en sådan djerfhet vidare skulle ge sig luft, vore ingen lycka att, som embetsman, vidare förvänta. Posttidningen offentliggjorde icke längesedan en befordran, som har någon bismak af förföljelse. Andre majoren vid Smålands hussarregemente stär der förbigången till förste majorsplatsen af — 6:e ryttmästaren! oaktadt den förstnämnde åtskilliga gånger skött den ifrågavarande tjensten äfvensom regementsbefälet, erhållit sin första militärbildning vid samma regemente der en hög person vunnit sin, samt dertill tjenat i trettiotre år. Vi känna alltför väl, att förslaget till en dylik befordran utgår från regementschefen; men vi kunna omöjligt föreställa oss att hr öfverste Lagercrantz gifvit anledning till denna deconfiture åt sin närmaste man, som, mer är en gång, i hans stad och ställe fört regementet. Det vore upplysande, om hr krigsministern ville offentligen afgitva, de skäl, som kunna ligga till grund för ifrågavarande befordringsmål; ty utan skäl kan ej konung Oscar, vi tro det så gerna, låta en medborgare grunda sin lycka på en annans bekostnat. Man fick då icke allenast veta: hvarföre den förbigångne blifvit undanträngd, utan äfven hvarföre den gynnade blifvit framskuffad, och med en fart, som tydiigen tillkännagifver de största capaciteter. Den utnötta frasen: att konungen ej är någor skyldig redogörelse för sina befordringsåtgärder, hoppas vi ej blir svaret på spörjsmålet; emedan inkastet i sig sjelft är ett misstag, på hvilket systemet fåfängt söker uppklifva till någon efterlängtad ståndpunkt, der det kan stå utom skotthåll för det allmänna tänkesättets alltid träffande tillrättavisningar. Sat Sapienli. — a