Aftonbladet – 24 mars 1849, sida 3

Tora 20 0 TB UBY UTA a SES JU hed 1 I Sahlefeldt, i flera sednare, lagligen bevakade och ej -Iklandrade testamenten, bortgifvit all sin egendom ;loch vida derutöfver, så att dessa testamenten icke ) I kunde till fullo utgå, genom hvilket förhållande för-I menades vara ådagalagdt, att hon sjelf icke ansett Ihandlingen utgöra testamente, och att densamma till llall kraft och verkan upphört. Rusthållarne Erik Hansson och Lars Larsson i Nohlavi, hvilka, i egen-Iskap af vittnen, undertecknat omförmälda handling, blefvo efter aflagd vittnesed, hörde, och sökanderne anmärkte att hvad vittnena tillagt deras öfver 40 slår tillbaka skrifna vittnesmening, förtjenade ej afse-lende och att handlingen icke eller egde, enligt 9:de kap. 42 handelsbalken, jemförd med förordningen den 43 Juni 4800, gällande kraft såsom skuldebref. Professor Fryxell yrkade åter käromålets ogillande och att få uttaga med förmånsrätt den Elof Fryxell -Iförärade faddergåfva, med förklarande likväl, att professor Fryxell måste finna sig uti, att hans son, om hofrätten ej medgåfve den yrkade förmånsrätten, -finge brista mark om mark med öfrige testamentstagarne, i händelse, vid slutliga utredningen af jungfru Salefelåts sterbhus, det visade sig att deruti fanns mindre än disponeradt vore. Genom dom den 45 Aug. 1848 utlät sig Svea hofrvätt, att ehuru, ifrågaI varande handling icke innehölle förklarande, att det Ideruti meddelade förordnande utgjorde jungfru SahleI feldts yttersta vilja, samt de personer, hvilka beI vittnat handlingen, ej eller försett den med påskrift Iderom, att jungfru Sahlefeldt vid sundt och fullt förIstånd och af fri vilja handlingen såsom sin yttersta TI vilja godkänt; likväl och då, genom hvad bemälde vittnen inför rådstufvurätten i Örebro edeligen -inItygat, vore ådagalagdt, att jungfru Sahlefeldt en dag under sonimaren 48536 för vittnena, som varit efter I kallelse på en gång hos henne närvarande, sedan lomtvistade handling, hvilken vid vittnenas ankomst I varit färdigskrifven, blifvit uppläst, godkännt inneThållet och att. hon vid tillfället varit vid sundt förnuft och lemnad åt sin fria vilja, samt något jäf Jemot dessa vittnen icke blifvit af sökanden framställdt, vid hvilket förhållande och cnär, enligt meranämnde handling, den Elof Fryxell tillagda gåfva skulle, först vid jungfru Sahlefeldts död af hennes qvarlåtenskap utgå, hofrätten funne det vara lagligen styrkt, att hon genom handlingen till Elof Fryxell i testamente gifvit 4060 rdr bko; och fastän jungfru Sahlefeldt sedermera, på sätt af sökanderne medelst företedde handlingar blifvit visadt, upprättat serskilde testamenten och gåfvobref, hvarigenom hon förfogat om vissa delar af qvarlåtenskapen, dock icke någon af handlingarne innehöle stadgande, att jungfru Såhlefeldt derigenom upphäft eller ändrat sine föregående dispositioner, eller föreskrifvit på en gång huru med all hennes egendom borde förfaras, samt klandrade testarfientet sålunda måste anses emot hennes arfvingar äga lika gällande kraft, som hennes sednaste förordnanden; och frågan huruvida, då på sätt sökanderne förmenat, jungfru Sahlefeldts efterlemnade tillgångar icke ens skulle förslå till betäckande af hennes efter den 2 Juni 2836 gjorda legater, förordnandet till Elof Fryxells förmån derigenom borde anses hafva till all kraft och verkan upphört, icke kunde blifva föremål för pröfning i anledning af sökandernes, i egenskap af jungfru Sahlefeldts arfvingar, pu väckta talan, pröfvade hofrätten skäligt käromålet att ogilla, och förpligtades sökanderne att ersätta svarandens i saken hafde kostnader med 46 rdr 24 sk. bke. Högsta domstolen har uti dom den 9:de Mars 1849 yttrat: Enär uti omtvistade handling som innefattar endast en af jungfru Sahlefeldt lemnad försäkran, det hon åt sin gudson Elof Fryxell, gifvit i faddergåfva 4000 rdr bko, som skulle, efter hennes död, utgå af qvarlåtenskapen, icke finnes omnämndt, att, genom berörde förordnande, jungfru Sahlefeldt uttryckt sin yttersta vilja samt Erik Hansson cch Lars Larsson i Nohlavi, hvilka handlingen bevittnat, ej eller, på aflagd vittnesed, intygat annat, än att jungfru Sablefeldt vid sundt förnuft och lemnad åt sin fria vilja, godkänt handlingens innehåll, sedan densamma blifvit för henne i vittnenas närvaro uppläst, kan meranämnde handling icke anses vara ett lagligen styrkt testamente, hvadan Kongl, Mejt finner, med ändring af hofrättens dom, skäligt förklara, att handlingen ej, såsom testamente eger laga kraft; blifvonde rättegångskostnaden parterne emellan qgvittad. ED — Förre korrektionisten Erik Granlind var i da8 inställd till förhör i poliskammaren om tilltalad att den 8 sistlidne November hafva öfverfallit polisuppsyningsmannen Söderlund, som sökt häkta honom uti ett hus vid Fatbursholmen, cch dervid med knif tilldelat horom trenne stygn af svårare beskaffenhet, hvaraf ett i hufvudet, ett i ryggen ech ett i axeln. Tvenne vittnen, som afhördes, uppgåfvo sig hafva sett Granlivd gifva Söderlund stygn i ryggen med knif. Granlind hade af länsmannen Melin blifvit gripen i Brännkyrka socken: och ytterligare tilltalad för stöld. — Målet remitterades till kämnersrätten. — Tvenne qvinnspersoner, af hvilka den ena är okänd, men cen andra, Maria Margreta Bergman, flera gånger varit tilltalad och häktad för djerfva bodstölder, hade i går infunnit sig uti klädståndet vid Jakobs torg, der Bergman tillgripit en marmormortel, hvarefter de bäda qvinnorna skyndsamt aflägsnat sig. Klädmäklerskan, som genast märkte stölden, skyndade efter dem; men när hon på Norrbro upphann Bergman, kastade denna morteln i strömmen. Ben okända qvinnan undkom, men Bergmån häktades; hon nekade vid polisförhöret att hafva begått denna stöld. — Knappast skulle man tro, att i poliskammaren någon barmhertighet skulle få råda, då möjligen lagen genom en sträng tydning kunde lemna medel i händerna att kasta uslingar in i förbrytarnes plats. Den föreställningen är verkligen rådande bland allmänheten, att aldrig polisen fäster sig vid de beyekande omständigheter, som mängen gång förefinnas, att ursäkta en förseelse, begången af någon nödställd usling. Det torde derföre väcka så mycket större förvåning och förtjenar väl omnämnas, att polismästaren Bergman i dag i två serskilda mål visade den urskiljning att tilltalade fattiga qvinnor, då deras motparter icke yrkade ansvar ä dem, fingo gå med en varning att icke en gång till låta beträda sig med förseelser af sådan beskaffenhet, som de för hvilka de i dag voro inför polisens skrank. Den ena var en ömkansvärd dalkulla, som legat på lasarettet och derifrån aflägsnat sig, medtagande några småsaker, och den andra en fattig hustru, som i sällskap med sin minderåriga dotter lagt fingrarne på en galosch o. d. Rare — I anledning af referaret utaf polismålet mot dansken Winslöw, hvarom första förhöret skett i majoren Lamms frånvaro, har blifvit hos redaktionen begärdt rum för följande närmare upplysningar i afseende på hr Lamms inblandning i samma mål