Aftonbladet – 22 mars 1849, sida 3

VE MR GG UT dertecknad L. Marcus. RÄTTEGÅNGSocH PFOLISSAKER. Om tiondepenningen af arf, som ur stad förs. Borgerskapets äldste i Södertelje väckte genom sitt ombud, rådmannen J. Holmgren, hos rådstufvurätten i nämnde stad påstående om skräddaren G. O. Bäckströms förpligtande att till staden utgifva tiondepenningen af det arf, som efter handlanden i Södertelje, Johan Strömstedt och dennes hustru Maria Christina Strömstedt, född Lundgren, tillfallit Bäckströms nu mera aflidna hustru Clara Josephina Strömstedt, men sedermera blifvit från staden utfördt. Rådstufvurätten utlät sig häröfyer medelst utslag d. 8 Mars 1847, att som Kongl. stadgan angående städernas administration den 26 December 4849, jemförd med Kongl. brefvet den 4 April 4674, förmådde, att då någon, som borgerlig näring drifvit, dör och arfvet föres ur staden, tiondepenningen af hvad sålunda utföres bör till staden erläggas, samt ostridigt vore att skräddaren Bäckströms hustru efter sina i Södertelje aflidna föräldrar ärft, bland annat, Niotusentvåhundrasextiofyra riksdaler 45 sk. 44 rst. bko, som Bäckström, hvilken äfven sjelf innehade burskap och idkade borgerlig näring, sedermera från staden utfört; alltså och utan afseende å hvad Bäckström invändt derom, att då arfskifte efter handlanden Strömstedt icke hållits förr än sedan hans hustru jemväl aflidit, men denna sistnämnda för egen del ej idkat borgerlig näring i staden, och Bäckströms hustru, till hvilken -arfvet fallit, icke varit myndig före eller efter äktenskapet och följaktligen ej eller kunnat om sin vistelseort sjelf förordna, borde afgäld af det arf, som henne sålunda tillfallit, icke ega rum; förpligtades Bäckström, som genom testamente efter sin hustru kommit i besittning af förenämnde belopp, med afdrag af 324 rår 42 sk., som han åt hustruns omyndiga syster, Maihilda Amalia Strömstedt, utgifvit och hvarå afgäld ej blifvit fordrad, att utaf återstående behållningen 8943 rdr 3 sk. 44 rst., till staden erlägga tiondepenningen med 894 rår 44 sk. 9:, rst. bko. Syca hofrätt har deremot, i dom den 8 December 1847, sig yttrat: att enär, efter hvad handlingarne utvisade, handlanden Strömstedt och hans hustru aflidit förr än hustru Bäckström blef gift, och hon således var omyndig vid den tid, då arfvet efter föräldrarne henne tillföll, och i allt fall på hustru Bäckström, som efter äktenskapet stått under mannens målsmanskap, icke ankommit att välja sin vistelseort; vid hvilket förhållande, jemlikt Kongl. resolutionen den 21 Juni 4695, författningarne om tiondepennings erläggande af det som ärfves utur stad, icke voro i afseende å ifrågavarande arf tillämplige, blefve, med ändring af rådstufyurättens utslag, käromålet ogilladt: Denna dom är den 7 Mars 4849 af Högsta domstolen fastställd. — En arresterad qvinna, klädd med schawlett på hufvudet, var i dag upphemtad till Kämnersrättens 4:a afdelning och bevakad af en separationskarl. I förmaket voro äfven tvänne andra qvinnor närvarande, klädda med hattar och titulerade mamseller. En af de sednare måste hafva igenkänt såsom sin den schawlett, som den förra bar; ty med en polisbetjents biträde beröfvades den arresterade qvinnan sin påhafde hufvudbetäckning. Emedlertid tog separationskarlen mod till. sig och reklamerade duken af polisbetjenten, under förklarande att han ansvarade för persedelns riktiga återförande till fängelset och under bestridande att fången beröfvades sine påbafde kläder i annan än laga ordning. Helt skanifiat måste polisbetjenten utleverera den annammade duken; men tröstade sig vid en butelj öl, hvilken han i sällskap med de hattbeklädda qvinnpersonerna och en stadstjenare, som var deras villige skaffare, tömde i rättens förmak. — Inför kämnersrättens 3:dje afdelning stodo i dag tvenne qvinnor, af hvilka den ene, käranden, tillhörde de beklagansvärda varelser, som om aftnarne stryka omkring på gatorna för att söka kunder. Den andra, svaranden, hade varit hennes värdinna. Tvisten var nu om åtskillige klädespersedlar, som af svaranden blifvit tagna i pant för ogulden hyra, etc. Svaranden talade om att käranden rymt ifrån henne, att hon varit rusig och om nätterna kommit hem med polisbetjenter, att hon vore 24 år gammal och ännu icke gält till Herrans nattvard, och dylikt mera. Käranden nekade att hon vore så gammal, sade att hon måst betala 7 rdr i hyra för veckan, och att svaranden varit så obarmhertig att hon tagit ut sista skillingen, så att intet blifvit öfver till mat och annat nödvändigt, utan hade hon, för att stilla sin hunger, mången dag måst låna cn tolfskilling. — Frun h:de icke skäl att tala om att hon varit rusig, — vid dessa ord gret den olyckliga flickan, som eljest höll sig temligen rask — frun hade väl gifvit henne bränvin om qvällarne när hon skulle gå ut, på det hon måtte få kurasje, och hade hon varit rusig, så var det deraf, men käranden visste icke om en herre, som hon haft med sig hem, varit polisbetjent eller ej; frun hade tagit klä derna af henne och kon hela tiden mäst låna sig fram. . — Till poliskammaren hade i går ankomtmit en skrifvelse från politiemästaren i Köpenhamn, med begäran, att en ung kontorist, vid 20 års ålder, hvars utseende detajeradt meddelades, som den 43 inne.