Aftonbladet – 21 mars 1849, sida 1

ödes natt, jag öfvergifver honom aldrig!... Horoskopet lofvade honom lycka genom trogen kärlek, öm vänskap. Jag förstår det nu. Den ära, den lycka, om hvilka jag drömde, äro ej honom förunnade., Klockan slog ett. Ingrid spratt upp... ,Timmarne ila, jag måste skynda! Hon borttorkade en tår och såg sig uppmärksamt omkring. Denna så usla boning har blifvit mig kär, afskedet tungt. Runda femton år hafva för mig i denna ödemark förflutit, och nu, sedan den blifvit mig oersättlig, måste jag öfvergifva den, aldrig mera återse den, och tåla, hvad som med ännu flera törnen beströr min stig, att man kallat mig hexa... Ack! om tio år skall hit komma en sådan, hennes namn skall förblandas med mitt. Hon skall oskära min boning med ännu onämnbara brott. Jag läser i stjernorna, att hon skall söka sin kunskap hos afgrundens förste.n För att sansa sig öppnade hon dörrn. En skarp nattkyla mötte henne. Hon skådade uppåt... lifligt brunno stjernorna på den svartblåa himmelen. Då sammanknäppte. hon sina händer... pJag tackar dig, o Gud! Inga fruktansvärda tecken beledsaga min affärd. Dina klara ljus säga mig, att min vandring är Dig behagelig!, Ingrid hade länge Tör utsett, att hennes tid i denna boning var ute, och dessutom nu af någon bland sina grannar, hvilka voro henne bjertligt tillgifna, blifvit varnad för dröjsmål med sin flyttning. Man hade sagt henne i hemlighet, att hon följande dagen skulle häktas. Hon hade derefter tagit sina mått och steg. Hon lyssna le. Snart hördes steg närma sig till kojan. En stor; stark bergsman syntes. t:od morgon, Hallswvar! Är ni beredd att hjelpa mig ? Ja, mor Ingrid! I har gjort mig och de mina så mycket godt ... jag skjutsar er till Stockholm. Hjortlig tacksägelse! Men vill ni ock hålla den ed, ni svurit, att aldrig upptäcka min bortgång ?, Så sannt Gud lefver! Nå väl, kom dål I stugan stodo tvenne fullpackade säckar, en större