Aftonbladet – 20 mars 1849, sida 3

ga ganger allmänheten utbrustit 1 högt löje, då Martin kom fram med platta undflykter; men sedan öfversten uppträdde märktes ett högtidligt allvar i allas miner. Hr Bruce tog plats bakom de öfriga vittnena; hans väsende tillkännagaf något mycket hemlighetsfullt. Medan ordföranden sysselsatte sig, med undersökningen, observerade man att hr Bruce intog en position, som tycktes tillkännagifva att han ämnade försöka den magnetiska strömmens inflytande på Martin. — Han lyfte sin högra hand med utsträckta fingrar i riktning mot den tilltalade och satte den i en på en gång skakande och darrande rörelse. Deua upptog dock blott en högst kort stund; och någon verkan deraf förspordes icke på Martin. Någon bland de närvarande lärer gjort den anmärkningen, att magnetiska strömmen troligen icke kunde verka tvärt öfver rättvisans bord; men detta tyckes vara blott kanstöperi. Hr Bruce upplyste. på fråga, att han ännu är öfverste i utländsk tienst och begagnar titeln bej bredvid: sitt namn, emedan den betecknar en annan och högre värdighet, som han också erhållit i utlandet. Martins uppgift om hr Bruces besök i fängelset upplästes ur. protokollet och sanningen deraf vitsordades af öfversten, med undantag af den del, som angår det yttrande om en förberedd flykt, som blifvit hr Bruce påbördadt. När öfversten afgaf sin förklaring, deri han nämnde hvad somnambulen sagt, utminuterade han i små afdelningar sina ord, under det blicken oaflåtligt fästades skarpt på Martin, hvilken äfven af honom uppmanades att se på öfversten, som talade till honom. Med ögonbrynen och pannan gjorde hr Bruce dervid uttrycksfulla magnetiska rörelser eller evolutioner, kvilka andäktigt åskådades af de närvarande. Attacken på den anklagades nerver kröntes likväl icke med framgång. Martin fortsatte att neka. På föranledande af ordföranden omtalade hr Bruce, att han besökt det ställe, der enligt somnambulens uppgift barnet skulle varit nedgräfdt, men öfversten hade funnit denna uppgift felaktig med afseende på trädens längd och dylikt. Aktor begärde få framställd till öfverstens besvarande den frågan huru han kunde mer än andra vara underkunnig om förhållandet ? Härpå svarades att öfversten icke uppgifvit att han visste något bestämdt, utan att blott somnambulen gifvit sådana upplysningar. Likväl ville hr Bruce fästa domstolens uppmärksamhet derpå att redan tre veckor förut uppgift lemnats derom att på en viss dag en mössa skulle upphittas vid Liljeholmsbron och att denna uppgift verkeligen slagit in samt att beskrifningen på mössan och förloppet med den noga öfverensstämde med hvad af somnambulen, på förhand blifvit sagt. Besynnerligt nog uppfattade icke ordföranden hr Weser det slående i detta bevis på somnambulens förutseende, utan anmärkte att den clairvoyanta qvinnan kunde just för att göra sin uppgift sann, hafva förorsakat mössans utläggande, upphittande och öfversändande. Öfversten anmärkte att uppgiften skett i många ädla personers närvaro. Under hela denna scen var ett djupt allvar synligt på allas anleten och tystnaden i rummet var långt större än då man lyssnade till Martins svar. — Som hr kronobefallningsmannen Carth, jemte andtbrukaren Edblom hvilka blifvit anmodade att infinna sig i Stockholm, för att i poliskammaren höras angående de uppträden och mordbrandsanäggningar, som under Hilda Bethulanders vistande hos hr E. på Rocksta egt rum, nu i staden sig inunnit, hölls angående denna sak i dag förhör i polisen. Derförinnan tillkännagaf -gevaldigern Bäckström, att den upplysning, som trädgärdsmästarehustrun Lagergren angående Bethulander haft att meddela, bestätt deri, att Bethulander före eldens utbrott i stallbyggnaden kommit springande öfver gården in till Lagergrens, der hon i dörren ropat till dem: lefver ni ännu, eller är ni döda? — hvarpå hon springande återvändt, utan att afvakta något svar. — Derjemte hördes ännu ett annat vittne hr Stenberg, hvilken berättade, att då han, som haft något arbete att verkställa på Djurgården, passerat förbi Mangströms egendom, observerat det rök utträngt från källarutbyggnaden, hade han sprungit dit och då träffat Bethulander stående derstädes, vänd åt den antända vedlåren. Då ban tillfrågat henne: är elden lös här? — hade hon svarat jan. Förundrad öfver det likgiltiga svaret, hade han då yttrat till henne: Hur kan ni då stå så lugn, — då hon synts förvirrad och slagen. — Detta var allt hvad vittnet hade att. upplysa. Härefter upplästes en af kronofogden Carth uppsatt berättelse angående äfventyren på Rocksta ezendom, hvilken hr Edbom med muntliga tillägg och anföranden kompletterade. Den var af följande lydelse: Natten till den 4 September 4847, då hr Edbom varit bortrest i något ärende från sin egendom Rocksta, hade fönstret till den på nedra botten i karaktersbyggnaden belägna sängkammaren blifvit inslaget, dervid fru Edbom, som ensam legat derstädes, uppgifvit höga rop af förskräckelse, hvilka uppväckt den i salen uti samma våning liggande drängen samt m:ll Bethulander, som haft sitt rum: ofvanföre sängkammaren. Drängen hade då skyndat ut, utan att se till någon; men Bethulander sade sig hafva genom sit fönster observerat 2:ne karlar utanför huset, hvilka tagit till fiykten. — Då polismästaren ifrågasatte, huruvida icke Bethulander , hvilken tillförene varit såsom sinnessvag intagen på dårhuset, och hos hvilken anstillandet af dylika uppträden syntes vara en manie, möjligen kunnat varit den, som utslagit fönstret, svarade Bethulander, att det så mycket mindre varit henne möjligt, som hon då först skulle hafva passerat genom det rum som Jåg utanför hennes eget, och der 3:ne pigor haft sina sängplatser; utan hade hon uppvaknat af fruns skrik, och då haft tillfälle att genom sitt fönster iakttaga de ämne karlarne. Polismästaren framställde härpå den fråga till hr Edbom, om det icke kunnat vara möjligt för Bethuander att genom sitt fönster, med tillhjelp af en käpp, hafva utslagit det under hennes eget belägna sängkammarfönster; hvilket af hr Edbom antogs såsom mycket sannolikt, ehuru han naturligtvis icke bestämdt kunde yttra något derom. Tyenne dagar lerefter, eller den 6 September, hade inbrott skett mjölkkammaren, dervid endast mjölk blifvit urIrucken och utslagen på golfvet, utan att något af de der förvarade kopparkärl och mjölkbunkar tilloripits, och hvarvid äfvenledes en ruta till förmaket nslogs. Tillfrågad hvad hon visste härom, svarade Bethulander: frun låg den natten på mitt rum och kan intyga att det icke var jag som gjorde det. — Thorsdagsnatten den 9:de antändes gardinerna till örmaket genom den förut sönderslagna fönsterrutan. Herr Edbom berättade, att han, som hemkommit samma afton, helt lugn gått och lagt sig, i hopp att väldsverkarne icke mera skulle återkomma, men; att han bedt folket väcka sig, ifall något skulle passera. På Bethulanders rop hade han då vaknat, samt sprungit in i förmaket och nedryckt den brinnande sardinen, dervid med detsamma åter en ruta inslogs utifrån, utan att likväl någon sten inkom emte glasbitarne i rummet. Icke heller nu kunle nägra våldsverkare upptäckas utanför huset ller deromkring. På fråga hvarest Bethulander då IA KL mm oo a 4 rn a ro