och tillkännagifvit den genom rop, svarade Englund, tt det varit mamsellerne Möller och Hafström, hvilka händelsevis passerat förbi på väg till staden. Bethulander, uppmanad att bekänna, om hon fann sig skyldig till ifrågavarande eldanläggningar, samt uppmärksamgjord på de många misstänkta omstänligheter, som gjorde hennes brottslighet sannolik, förklarade: Jag kan icke svara annat, än all jag är fullkomligt oskyldig. Då rutan slogs in, låg jag i min säng, men klädde då hastigt på mig, under det jag tillropade drängen Svenson alt tjufvar höllo på alt bryta sig in. På notariens befallning stadnade jag qvar och effersåg förslugudörren, under det notarien och Svenson patrullerade utomkring. Då tyckte jag mig finna några karlfigurer skymta ned åt sjögården, och tillkänngaf det för noltarien, som likväl icke kunde upptäcka någon dernere. För öfrigt varl jag så orolig och illamående hela nallen, derunder jag några gånger spottade blod, alt jag icke kunde sofva; dessutom var jag så uppskrämd, hvilket hr notarien nog varseblef, att jag ej rätt tydligt kan erinra mig hvad som passerade. På morgonen kommo mamsellerna Möller och Hafström upp och sade att elden var lös; och som jag tyckte det såg så underligt ut genom fönstret i lilla kallrummet, sprang jag genast dit upp, men då dörren icke ville gå upp, återvände jag ned till gården, der jag genom mina rop tillkallade hjelp. Som jag derpå åter var den första uppe för trappan, gjorde jag oll försök all sparka upp dörren, hvilket också lyckades. (Hr kapten Gullberg, som i hack och häl efterföljt Bethulander uppför trappan, kunde icke draga sig till minnes, huruvida hon sparkat upp dörren, eller om den stått öppen förut.) För öfrigt kan nog fru Magnström upplysa, all jag nästan ständigt under hela tiden dels varit uppe hos henne, dels varit sysselsatt med hushållsgöromål. Då notarien såg mig passera öfver gården till trädgårdsmästaren, gick jag dit för att låna kaffe, dåjag icke hade något brändt, på de herrskapel icke skulle behöfva vänta derpå. (Det vitsordades af trädgårdsmästaren och hans hustru). Dessutom hade emot Bethulander förekommit såsom en svår omständighet egnad att stärka misstankarne i förevarande hänseende, att då hon för någon tid sedan varit i tjenst hos hr Edbom pivRocksta gård i Roslagen hade der en aldeles dylik händelse passerat, nemligen ati en fönsterruta blifvit inslagen och gardiner antände. Tilifrågad huru hon ville förklara den omständigheten, att dylika försök blifvit gjorda just på de ställen der hon tjenat, svarade hon: Kan det icke hända, att två lika beskaffade olyckshändelser kunna inträffa på två olika ställen? Dermed må vara huru det vill; jag är oskyldig. Vid arresteringstillfället, hade man funnit hos Be-l. thulander en assistanssedel på ett silfverfickur, belånt med 4 rdr bko. Som det upplystes att detta ur tillhörde not. Englund, hvilken lemnat henne det för att hafva ordning på mattimmarne, tillfrågades hon om hon sjelf pantsatt detsamma, hvarpå hon svarade ja, samt att hon gjort det emedan hon hade fattiga slägtingar, som voro i behof. Afven tillkännagaf hon, att tjufvarne som brutit sig in, då bolstret och guitarren återfunnos, äfven medtagit hennes kappa och en svart klädning. — Not. Englund kunde icke upplysa huruvida hon innehaft några sådana persedlar, eller om hon förlorat dem. Tandläkaren Fougelberg, upplysningsvis hörd, berättade att den anklagade för omkring tre år sedan en dag kommit till honom och beklagat sig öfver att hon haft tandvärk, att fästmarnen nyss vore död, samt att hon hade svårt att ta sig fram. Hr F., som kännt hennes anhöriga, hvilka skola vara aktningsvärda personer, hade då skaffat henne en förmäånlig tjenst. Ilon hade sedan dess åtskilliga gånger anlitat honom om penningelån 0. s. Y. Drängen Svensson berättade härefter, att då han i går afton i ett ärende gått till staden, hade han i närheten af Blå Porten mött tvEnne okända karlar, som utan all anledning öfverfallit honom med knuffningar, under yttrande att de för mordbrandens skull måst gå till Djurgården o.s. v. Då han efter en timma åter kommit till samma ställe, hade han åter träffat dem, då samma uppträde egt pum. På Svenssons beskrifning å nämnde personer, hade ett par fruntimmer, som varil närvarande vid branden, sagt att de då sett tvenne dylika personer, hvilka, då de uppmanat dem att vara behjelpliga med cldens släckande, endast svarat dem med hånskratt. Den anklagade, som under hela förhöret var så sjuk eller upprörd, att hon sittande måste afgifva sina svaromål, blef till häktet återförd. — Målet uppsköts. Till det förhör som i dag ånyo förevar härom, voro uppkallade fruarne Falk och Möller, samt mamsellerne Junker och Kysel. Fru Möller och mamsell Kysel anmäldes dock vara genom sjukdomsfall förhindrade att personligen infinna sig; äfven tillkännagafs, att som Hilda Bethulander insjuknat och i dag på morgonen haft ådern öppnad, kunde hon icke till dagens förhör uppföras. Härefter upplästes en skriftlig berättelse från fru Möller, deri ingenting annat af vigt förekom, än att hon varit närvarande vid det tillfälle, då kapten Liljedahl utpekat Bethulander såsom den person han misstänkte för mordbrandanläggningarne, och att Bethulander dervid synts slagen och förvirrad; äfvensom hon förut tyckt sig hos Betbulander förmärka en synbar oro och förvirring. M:ll Junker berättade, att då hon under släckningen af den eld, som yppat sig i stallet, inkommit å gården, hade hon äfven hört Liljedahl utpeka Bethulander såsom misstänkt för eldanläggningen. Englund hade straxt derpå, i följd af de mot Bethulander yppade misstankarne, bedt m:ll Junker en stund bevaka henne, hvarföre hon följt efter Bethulander in i salen, dit denna förut ingått, och der bon funnit henne sittande i ett hörn af salen, i synbar sinnesrörelse. Straxt derpå hade hofkamrer Malmström kommit åkande till stället, dervid Bethulander rusat upp från stolen och sprungit in i sin kammare, der hon sedan orörlig qvarsuttit bakom en dörr till gevaldiger Bäckströms ankomst. Fru Falk hade också varit närvarande då kapten Liljedahl tillkännagifyit sina misstankar emot Bethulander. Vid eu tillfälle, då Englund tillfrågat Bethulander om hon iakttagit hvem det fruntimmer varit, till hvilken han lemnat sina papper, emedan han i hast icke kunde påminna sig det, hade Bethulander svarat, att hon tyckt honom lemna dem till fru Behrens. Nämnde fru hade i samma ögonbliek ankommit och sagt: ja, jag mottog papperen; jag sprang genast hem med dem, på det intet skulle förkomma. Fru Behrens hade derpå, jemte Bethulander, ingått i kökskammaren, dit fru Falk efterföljt, men icke sluppit in, emedan de reglat dörren efter sig. Då man berättat, a elden var lös uti lilla kallrummet, hade fru Falk utgått åt vägen, för att tillkalla hjelp, dervid hon först mött 3:ne karlar, hvilka med likgiltighet ähört hennes tillkännagifvande derom, samt straxt derpå 2:ne qvinnspersoner, hvilka endast :skrattat derät. På notarien Engunds tillkännagifvande, det trädsårdsmästarhustrun Lagergren sagt sig efteråt påmint Z