Aftonbladet – 17 mars 1849, sida 1

ett säger jag dig, du är icke krigsman, utan bonde, gå du hem och sköt din jord i fred och ro, och blanda dig ej vidare i kriget. Bär ock fram denna. min helsning till dina kamrater. Ty träffar jag dig ännu en gång på dylik väg, så låter jag hänga opp dig, såsom en äkta snapphane, i toppen på det högsta träd som finns... Derpå satte han spårrarne i hästen, och det bar af öfver stock och sten. Herre Gud! nog är vår kong bra, men svenskarnes, han är karlakarl han! Du vill således icke följa mig i fejden ?, Jo, Sven klockare, det vill jag, och då slåss vi riktigt, men fan ta mig, jag nånsin lurar på den kongen mer, det få de svenske göra sjelfva!... Hvad vill det säga, Harald? Det vill säga att de svenske ä förrädiska. Hvarför gå svenskar dagligen ut och. in hos våra öfverstar? Och hur skulle jag fått veta att konger tänkte uthitåt i dag? Fan ta mig, silter inte den herrn här, som talte om et för. mig. ..n Blek, som det onda samvetet, wille Göransson maka sig undan... : Sitt ni stilla herre! Jag gör er inte ondt... Men vet ni hvad?... Er hade kougen ingen dukat skänkt!, Det var åter ett väckelseögonblick ... Göransson vwå-. gade knappt andas. Sven Backe, kung Carls öpppna, redliga fiende, kände sina kinder sglöda. Han blygdes för sällskapet med den man, hvilken han lofvat öfversten Genschau att oskadd föra öfver till svenska lägret... Sjelfva bondgumman betraktade honom med förakt. Om morgonen derpå förfogade sig klockaren med Göransson derifrån. Vet du, far, sade hustrun, sedan de lemnat stugan, i dag är jag nöjd med att du ej träffade kongen... Tvy vali! då hade du ju inte varit en bit bättre än den der rackarn ... Och så rädd han är sen! Såg du i går qväll, när han lade sig, hur ängsligt ban stoppade en påse under hufvudet :.. Fy, jag ville inte ha hans pengar, om han skänkte mig dempy. Farväl nu herre! gade klockaren, när de begge vandrarne hunnit slutet af skogen, här skiljas våra Vägar. Ni har tvänne att välja på, den här till venster, i bän