Aftonbladet – 17 mars 1849, sida 1

tjufvar, de ha plundrat ut landet vidt och bredt, och de, som inte varit så sluga som vi, och rymt undan med sin egendom, ha inte bit att sticka i mun. OÖfversten talte vid mig och beskref svenska kongen så, som om han stått lifslefvande framför mig, och sa att han brukade rida ut ensammen. Nå fan... tänkte jag... det är en Guds gerning att med ett skott befria landet från de egyptiska gräshopporna, och efter jag, skam till sägandes, är skarpskytt, och inte just så buskablyg heller, tog jag et på mig. När jag kom hem och berätta det för gumman, vardt hon så glad, att hon famntog mig och kysste mig på det viset, som samma dag det lyste första gången för oss, och sa att jag alltid skulle vara hennes kära gubbe. Nå, jag tog min bössa, låg natt och dag i skogen; på tredje dagen kom han. Men.var det inte fan, att medsamma som jag skull till och lägga an, så vände han hufvut åt mig, jag tyckte det brann i ögona pån, och att han ropa åt mig: skjut inte, för då är du olyckans barn. När jag kom hem och talte om et för gumman, så skällde hon rigtigt på mig, sa all jag ville göra ett med svenskarne och äta opp Norrige. Det vete väl fan hur hon la, sina ord, men jag vardt så arg, så jag var på väg att skjuta henne i stället. Jag sprang ut i skogen och svor, att om hans ögon, inte voro al annat än eldslågor, så skulle jag ändå tända på honom. Nå, i dag fick jag veta, han skulle komma... Jag gjorde mig färdig, han kom, jag sigtar, skottet brann, men fast kulan snuddade till hans hatt, bekom det honom inte mer än om det varit en fjäder. Han gaf hästen spårrarne och kom som en Jehu dit, der jag gömt mig. Jag försökte springa, men det var inte värdt; jag tror han kund trolla, jag kom inte ur fläcken, han var alldeles inpå mig... Hör på! ropade han, hvarför vill du skjuta mig? För j är vår konges och Norriges fiende, svara jag... Känner du mig? frågte han. Ja, gör jag så! svarte jag... Ni skulle sett med hvilka ögon, båd stränga och milda, han betrakta mig. Derpå sa han: Jag tycker om oförskräckt fölk, och vill derför säga dig par ord. Jag är långt ifrån att vara eder fiende, älskar tvärtom norrmännen; näst mina egna, och hör du, för den här gången förlåter jag dig, ger dig till och med en dukat för din oförsagdhet ... Tag du, det är ingen skam att af mig emottåga en belöning. Men