Aftonbladet – 17 mars 1849, sida 1

väl bjudit till att stoppa igen gluggarne ... bara inte röken gör af med er... Kära min gumma! fastän man låtit sätta spis på bostället, är jag icke så glömsk af förfädrens bruk, att icke jag trifs i litet rök... Nej, tvärtom! det är just riktigt trefligt, och hade jag fått, som jag velat, skulle aldrig någon skorsten kommit på klockarstugan i min tid; men svärfar och svärmor, som äro danska, yrkade på det. Men hur är det med herrn?) Denna fråga ställde han till Göransson, som skyndade att förklara, att han på intet sätt var besvärad af röken. Emellertid hade gröten blifvit färdig. Gumman makade undan bränderna, lyftade grytan af elden, i det hon med ett eget slags sjelfförnöjelse utbrast: Nu kan far få komma hem när han vill! Få se om han lyckats skjuta något högdjur! Då slippa vi krypa undan i skogarne så här... för si svensken tar allt, hvad han kan klå och få... Jag känner igen fars steg, jag! Nn är han här! Otålig, slog hon opp dörrn. God qväll, far! Har det lyckats bättre nu än förra gångerna? Få vi snart fred igen ? Fan heller! svarade värden, som nu blef synlig, och du må predika så mycket du vill, och herrarne lofva så mycket som helst, jag går aldrig på sådan jagt mer!... Bådar klockarn ihop oss, skall jäg gerna gå med, men fan må vara krypskytt! : Gumman släppte grötslefven ... Ifvad säger du, far? Vill du inte skjuta vår kongs och Norriges fiende? Är du kark du? Nej. du är sämre än en. kärng! Det gnistrade i mannens ögon... Hustrun stack beslutsamt slefven i kokgrytan, och här kunde ha blifvit ett litet nätt äktenskapligt uppträde, hade icke klockaren stigit upp, gått emallan och räckt bonden sin hand. Se, god qväll, Sven klockare! Vet j klockarfar på den jagten går jag aldrig mer, om de ock brände mig inne. Hör på, ska j få höra... När jag i förra veckan var hos öfversten, utlofvade jag... Nå, kärngen der hade en dugtig del deri, ty natt och dag gnafde hon mig om de här svenskarne, och nekas kan inte att de ä ena förbannade