I diga härtill? I Låtom oss tillstå och erkänna, att många a! dem, som arbeta på attinskränka och begräns: Y friheten. skenbarligen göra det med ärlig öftl vertygelse om detta sträfvandes gagnelighe: Yloch lycksaliggörelse; men låtom oss tillika unIdersöka och uppskatta deras skäl, för att sc eJom de hålla streck. Vi vilja dock ej trötta :joss sjelfva och läsaren med någon analys al I de farliga begreppen: demokrati, republik, konIstitutionel monarkhi o. s. v. Nanmet göri och TIför sig iutet till saken, utom der, hvarest man Ibetjenar sig deraf till att bortblanda och förvirra begreppen. Det är med principen vi hafva att göra — sanningens, frihetens och ordningens princip. Denna princip vilja vi nu tillämpa på den fråga vi företagit oss alt granska: frågan om den allmänna valrättenn. De mest halsstarriga absolutister hafva i vår tid dock kommit såvida, att de erkänna, latt det så kallade representativa systemet kan l vara ganska godt, om blott rätten att välja representanter blir starkt och skarpt begrönsad. Petta inrymmande af och närmande till frihetsprincipen är egentligen blott ett slags I vapenstillestånd. Såsom ett politiskt ondt Ihåller sig absolutismen dock evinnerligen i Ibakgrunden för att vid första och bista tillfälle träda fram och, så vidt omständigheterna medgifva, ställa den gamla lycksaliggörande auktoritetstron åter på benen. Den utgår ofvanifrån, men vinner lätt anhängare nedåt, hos alla dem, som hoppas att göra lycka under dess vingars skugga. Massan, som utan särdeles stor möda låter blända och bedåra sig af de falska och lockande skildringar man framställer af denna lycksaliggörande tro, gör mången gång gemensam sak med dem som arbeta för egennyttiga syften. Derföre har auktoritetstron bevarat sig så länge, och derföre vill den måhända, så linge verlden står, dyka upp på nytt med friska krafter och ökad ifver. r nu en sådan lära, som den: att valrätten bör skarpt begränsas, framställes och understödes med sådana skäl som dessa: att den som har större förpligtelser, d. v. s. mycket att skatta cch erlägga till staten, bör också hafva stora rättigheter,. — Hvem kan väl då stå emot så gyllene grunder? Välan! — den som skall erlägga mycket till staten må hafva statens säkerhet och beskydd, på det han må kunna frambringa det myckna han skall erlägga; men samma rätt må också den hafva, som har litet att skatta för; ty eljest skall han, ännu mindre än den, som eger mycket, (kunna gälda sin skuld till staten. Men nu kommer ordningen till dem, som hafva intet — hela arbetsklassen. Har nu arbetsklassen intet att skatta och betala för? Representerar ej arbetsklassen ett värde, som är staten lika nyttigt, lika oumbärligt som kapitalets, jordegendomens och intelligensens? I sanning! det skulle se illa nog ut för de förnäma, fina och höga herrarne, om ej detta arbetets kapital funnes till i samhället; det är fara värdt att deras personliga värde då skulle falla till en mycket låg kurs. Härmed vilje vi icke hafva sagt att bildningens och förmögenhetens kapital skulle vara mindre berättigadt än det kroppsliga arbetets; de äro lika berättigade och lika oumbärliga för statens bestånd. I Men, invänder man, massan är för okunnig och för litet upplyst, att man kan åt densamma inrymma serdeles stor andel af eller infiytelse på statens styrelse och representation. Vi svara, att om det gifves egennyttiga och okunniga personer bland menigheten, så finnes det ej heller brist på dylika personligheter i de andra klasserna; mot menige mans fördomar må de lärdes och förnämes fördomar saklöst gå 1 qvittning. — Om fosterlandskärleken skuile här icke blifva någon fråga, om man ej stundom försökt att lägga densamma såsom en vigt mera i intelligensens vågskål, för alt dermed söka bevisa att den sistnämnde bör ega större andel i statsstyrelsen, än menigheten. Detta påstående är uppenbart stridande mot menniskonaturen, historien och erfarenheten. MHafva icke de lägre klasserna burit sin andel af fäderneslandets försvar? FHafva väl de mera än andra vägrat fullgöra denna pligt? Och hafva de illa bestått det farliga profvet, oaktadt de i sjelfva verket icke haft annat att kämpa för, än att segra eller falla, då deremot utsigten till ära och lycka står öppen för de högre klasserna, när dessa kämpa emot fäderneslandets fiender? Af allt detta kan ej dragas annan slutsats än att både rättvisa och billighet fordra, att de ringare samhällsklasserna äro lika berättigade som de högre till den andel uti statens styrelse, som inrymmes individerna genom valrält och valbarhet till folkrepresentanter. Frihet och jemlikhet inför lagen i rättigheter och förpligtelser, är denna tids lösen, liksom deruti innefattas alla tiders oförgängliga sanning. — Vi öfvergå nu till undersökningen af huru man försöker bekämpa denna sanning. Istället att jemföra de högre och lägre klassernas personlighet med hvarandra, har man å ena sidan ställt jordoch kapitalegendomen, samt på den andra de intet egande individernas personlighet. Hvilken falsk tillämpning af principer, för att bevisa sanningen af en åsigt! Ar det då egendomen, som å ena sidan skall ega jemlikhet inför lagen, och personerna å den andra? Eller, för att tala ännu tydligare: är det den förmögnares jordegendom och den fattiges person som skall åtnjuta en sådan jemlikhet? Eller är det personerna å begge sidor, endast och allenast personerna? Egendom har sin rättighet och personerna sin, ty man betalar ju icke, som i fordna dagar, skatt för hvar näsa? Så framt det förstnämnde är händelsen, så kan man ju på samma billighetsoch rättsgrund påsta: att den, som har större jordegendom, skall såsom förbrytare hafva större rätt till lagens skydd, ön den, som har mindre eller ingen egendom; eller han skall, såsom zod bor