Jag är fullkomligen öfvertygad om, att H. M. —; inseende att jag, emot alla laglighetens och billighetens fordringar, icke kan beröfvas frukten af mitt t-larbete, emedan jag tror mig hafva på ett ärligt telsält sökt och lyckats att få det godkändt af kongl. nteaterstyrelsen — slutligen anbefaller denna att göra t, mig Rätt, sedan H. M. med egna ögon kunnat öftt vertyga sig om att jag sagt Sanning. gt) Den ringa och högst billiga ersättning jag begärt etför mitt arbete, är knappt mer än en-tredjedel af ör hvad Barnhusbarnen inbringat åt detta dramatiska f-J arbetes förtjenstfulla författare — (men ändå något! r-Red:s anm.) ig Men månne ej samma publik, som med nöje åir skådar en sedemålning, skulle icke äfven finna sig sbelåten med att se en historisk tafla, eller dramatitel serad, trogen episod ur den store kung Carl XII:s as ) lefnad ? lel Publiken har alltid med välvilja behagat emottaga csådana dramatiska arbeten, der svenska konungars al dygder framstå som odödliga föredömen för efterså verlden, och de sympatier, som derigenom väckas i 1-) åskådarens hjerta för allt som är ädelt och natiot-I nelt, knyta ännu fastare de band, som förena najaltionen med sin regent, och man kan utan öfyverdrift gl antaga, att största delen af Stockholms invänare d,) skulle vilja se den store Carl XII:s personlighet le framställd på scenen, emedan hans odödliga minne we dyrkas än i dag af svenska nationen, hvilken kan vara stolt öfver att hafva blifvit styrd af den tappmlraste konung, som funnits i verlden!... rr) Då dertill kommer, att jag med ospard möda och i-Jomsorg skaffat mig originalteckningar från både Tyskland och från kongl. krigskollegium, till dekodi rationer, som troget skulle föreställa de serskilda or1-Iter, der scenen är förlagd; att jag fått originalmarscher, spelade i svenska armåen under kung Carl h XII:s tid; att man skänkt mig en trogen beskrifeI ning, hemtad ur kongl. riksarkivet, öfver kalabaliniken i Bender och skrifven af en kung Carls lifdra1, bant, baron Axel Eric Roos, som räddade 2:ne gånger kungens lif under striden, samt slutligen, att pjesen är glad, liflig och rörlig från början till slut, — kan man med visshet vara försäkrad, att alla spektakelälskande invånare i Stockholm skulle vilja se skådespelet Pommern och Turkiet, isynnerhet ar då Carl XII:s roll skulle, med utmärkt framgång, i afseende på hållning, och till och med i likhet, spei-Ilas af vår förtjenstfulle Dahlqvist. -1) Pjesen har blifvit granskad af tvenne veteraner i it svenska litteraturen, nemligen af hr kanslirådet Wetf-Iterstedt och hr kanslirådet Wallmark. Dessa tvenne ir herrars litterära kunskaper och förtjenster äro tillräckligen kända, som skalder och vitterhetsmän, att behöfva här omordas. Dessutom har jag hos H. M. Konungen i djupaste underdånighet begärt, att kongl. svenska akademiens nuvarande sekreterare, hofmarskalken, kommendören m. m., hr baron von Beskow , skulle af H. M. i nåder anmodas att besvara följande frågor, nemligen: 1:0 Har skådespelet Pommern och Turkiet något värde som dramatisk produkt, genom uppfattning af dess plan och styckets teatraliska hållning? År andemeningen i stycket af den beskaffenhet, att d t kan väcka ovilja eller angenäma känslor hos åskådarne, så i afseende på det fosterländska elementet, som på den urgamla kärleken, som svenska folket alltid hyst för sina konungar? Ar skrifsättet i arbetet mer eller mindre för, kastligt, genom dess högre eller lägre ordställning? Förtjenar arbetet någon större eller mindre uppmärksamhet såsom kassapjes, om den uppsättes troget som den är skrifyen i sin helhet, med anlitande af de dyrbara historiska källor och allegater, som författaren bemödat sig att anskaffa, både i Sverige och från utlandet? Jag har hos baron Hamilton förbundit mig skriftligen, att icke göra anspråk på något författarearfvode, om pjesen icke inbringar 10 fulla hus. Samma skriftliga förbindelse har jag äfven iklädt mig i en till H. M. Konungen i djupaste underdånighet adresserad böneskrift, likväl med utsträckande af från 10 till 12 representationer af samma beskaffenhet. Man torde icke, utan orättvisa, kunna, i följd af allt hvad som föregår, beskylla mig för illiberala eller egennyttiga tänkesätt; ty om hofmarskalken m. m. hr baron von Beskow ogillar mitt arbete, har jag underkastat mig hans omdöme om pjesen, och om icke den inbringar 12 fulla hus, har jag förlorat mitt författarearfyode. I båda fallen har jag sjelf underskrifvit min dom. Må man ej tro, att jag af egenkärlek gjort mig Iför högt begrepp eller hyser alltför sanguiniska för hoppningar. om pjesens värde. Vare sådant långt Jlifrån mig! Men de långa studier jag, af förkärlek Iför den dramatiska konsten, gjort af Stockholmska publikens smak och tycken, har slutligen låtit mig förmärka, att om denna publik, med nyfikenhet och rättvis hyllning åt talangen, åskådar sådana teatraliska produkter, hvarpå nutidens skola har så godt förråd i alla länder, och hvilken skola äflas att, på scenen, skildra ett cyniskt sedeförderf, finner samma publik sig lättad i sina känslor, andas friare och gladare, om den får skåda några scener af ädla dygder och egenskaper, isynnerhet då dessa äro fosterländska. Detta förhållande inträffar i alla länder utan undantag. Jag har aldrig trott mig eller gifvit mig ut för att vara skriftställare, allraminst på svenska språket, emedan jag fått min uppfostran i Frankrike, och alla egenheter i ett språk hemtas och uttryckas ledigast då man lärt det ifrån barndomen. Derföre har jag ock villigt samtyckt till alla de ändringar, som Kongl. teaterdirektionen hade funnit för godt att göra eller låta göra i dialogen af skådespelet Pommern och Turkiet. Det enda jag förbehållit mig är, att inga sådana ändringar dervid gjordes i planens och scenernas gång, hvarigenom intresset i pjesen försvagades eller väsendtligen skadades. Detta måtte väl icke anses vara för mycket begärdt ? De läror jag fått i dramatiken har jag dels förvärfvat under 43 ärs oafbrutet vistande i Paris, genom trägna studier af de ypperliga och klassiska franska teaterförfattarnes arbeten, dels genom de högst dyrbara råd och upplysningar, jag erhållit under 42 är i Stockholm, af numera aflidne förre kgl. teaterdirektören, h. exe. grefve Gustaf Lagerbjelke. De som hafva känt honom kunna, lika med mig, intyga, att hans lärdomar i dramatiken voro förträfliga, ja, ovärderliga, och hade varit det i hvilket land som helst. Man kan, utan orättvisa, tilltro mig hafva vunnit någon erfarenhet, något omdöme i en sådan skola. Till pjesen erfordras 6 å 7 musiknummer. Dessa böra komponeras nya, för att motsvara scenernas olika beskaffenhet, och flera förtjenstfulla musikidkares namn, som finnas att med förtroende anlita i Stockholm, äfvensom de första dramatiska artisternas 2:0 4 4 Se OA medgifva något tvifvel om styckets framgång, om det uppsättes med omsorg. Mitt hopp styrkes af mitt orubbliga förtroende till ä H. M. Konungens stränga rättvisa och ädla godhet; jag har deraf rönt så många nådiga prof, att om jag talangfulla biträde vid pjesens spelning, kunna ickel, AA PD EE DAD AJA AM SA NS mRRB AA AA DT mn Ce rTALPME AA I DA DR mA s PD