Aftonbladet – 15 mars 1849, sida 2

ska, vissa sanningar, hvilka äro så sjelfklara der slutföljden står i ett så omedelbart logiskt bindande sammanhang med premisserna , att hvarje invändning och protest måste vika derför. Till dessa sanningar hörer ovilkorligt den, att i samma mån nationalrikedomen i ett samhälle tillvexer, d. v. s. i samma mån industrien och kapitalerna ökas, jordens afkastning blir ymnigare genom nya odlingar eller mera omtanka och skicklighet i landtbrukets utöfning, samt fastigheterna stiga i värde; i samma min måste äfven landets förmåga ati föda befolkningen i det hela blifva större; och om det under sådana förhållanden, som vi nu omnämnt, det oaktadt visar sig, att antalet af de för lifvets första behof nödställda, eller af fångarne och af b-ottmålen tilltager, så utgör detta en abnormitet, ett missförhållande, som ovilkorligen måste kunna genom mensklig omtanka afhbjelpas, och direkt hänvisar dels på bristfälligheter i de allmänna inrättningarna och lagarna, dels på en liknöjdhet och försumlighet, hvilka genom förenade bemödanden böra kunna undanrödjas så snart den anda gjort sig gällande, som bjudes af den allmänna moralens lära om pligterna emot nästan. Det nyligen meddelade kommittebetänkandet lemnar, om också blott i ett hänseende, endirekt anledning att erinra sig denna stora sanning, då man af de underrättelser som deri meddelas, äfvensom af egen erfarenhet, icke kan undgå att inse, att redan de partiella åtgärder, som under de sistförflutna åren efter stadsnämdens och kommunalnämndernes tillkomst inom hufvudstaden, arbetshusets inrättande och några andra mått och steg, som kunnat vidtagas för att bereda arbetsförtjenst eller lindring åt de behöfvande under vintern, hafva, om också icke till någon serdeles betydenhet, likväl åtminstone märkbart bidragit att mildra den ytterliga nöd, som ännu för få år sedan egde rum härstädes till den ohyggliga grad, att personer nästan hvarje vecka träffades förgångna af svält och elände i portgångar och soplårar. Men man kan häraf också draga en annan slutsats, hvilken vi anse böra utgöra ett hufvudsakligt föremål för behjertande. Med den högst berömliga omsorg, som stadsnämnden visat att uppfylla sitt åliggande, och hvilket utan tvifvel skett till den grad, att man ej med skäl kunnat fordra eller begära mer af densamma, och under vitsordande af ändamilsenligheten utaf de ytterligare förslag, som hrr kommitterade uti sitt betänkande nu framställt, kan man icke undgå att göra den anmärknin. gen, att de ännu befintliga inrättningarna för besörjande af den till detta ämne hörande förvaltning äro alltför ofullständiga i jemförelse med ämnets omfattande vigt och den detaljomsorg som dervid erfordras, om man skall hinna till ett lyckligt resultat. Det är i synnerhet i detta hänseende, i afseende på organisationen af sjelfva omsorgen om hvad man kan kalla fattigvårdsfrågan i dess helhet, d. v. s. med inbegripande af både preventiva och undsättningsåtgärder, som det vore önskligt att man allmänt blefve öfverens derom, att denna maktpåliggande gren af statsvetenskapen ännu endast kan sägas vara i sin begynnelse, och att den för framtiden måste upptaga en vida större andel af tänkarens och lagstiftarens omsorger än hittills, ja, fullt ut lika mycket, om icke mera, än någon annan speciel styrelsegren. Oss synes det också klart, att hela den tyngd, hvarmed den s. k. fattigfrågan på ett så hotande sätt börjat att hvälfva sig öfver samhällena, uteslutande härrör deraf, att man hittills föga eller icke ens räknat dess studium ibland dem, som erfordrats för statsmannen eller den högre embetsmannen, utan fastmer skjutit ifrån sig detsamma så mycket man kunnat, emedan det varit besvärligt att tänka på. Besinnom blott hvilka ansträngningar af uppfinning och rådplägning, af skriftvexlingar och resor, af enorma kostnader för experimenter och reglementerande blifvit nedlagda på krigsI vetenskapen, denna kunskap att med största framgång kunna förgöra sina likar efter konstens reglor; på gevärslås, knallhattar, kanoner loch deras servis, på fästningsbyggnader, på krigsfartyg, på uniformer, exercisreglementen, och dylikt, alltsammans i sin branche ganska nyttigt såsom vetenskaplig utveckling. — År Idet nu tänkbart, om en lika stor omsorg hade TIblifvit egnad, under en lika lång tid, åt frågan latt förekomma och undsätta nöden, om lika Imycken möda blifvit nedlagd derpå, med lika .Jgoda förstudier; om blott fjerdedelen så många hade egnat sig åt fattigproblemets löi sande, och detta med samma nit och bona fiIdes som eger rum för militärbranchens perI sonliga och materiella utbildling, — är det tänkIbart att man icke då skulle stått på en helt Jannan punkt, än för närvarande; och detta gäller icke blott Sverige, utan hela vår verldsdel. I Det är möjligt att en och annan skall finna -Idenna framställning innefatta en något långväga utflykt ifrån det förutnämnda kommittetbetänkandet, som utgjort anledningen dertill; tl men vi tro att denna fråga är en af dem, t hvilkas skenbara svårlöslighet hufvudsakligen -I härrör ifrån bristen på en tillräckligt bestämd sloch tillräckligt omfattande synpunkt, en allil män basis för öfvertygelsen; och om vi ej -I hafva orätt häri, så torde förestående betrak-Itelser kunna anses i någon min hafva varit ne år Ella