Aftonbladet – 15 mars 1849, sida 1

TEATER. DON JUAN. På kongl. teatern har nu Mozarts herrliga Don Juan åter blifvit upptagen och tvenne ganger gifven. Det är bekant, att en förträfllig musik tager sig ännu sämre ut än en medelmåttig, med medelmåltiga ressurser; och detta, i förening med nödvändigLeten alt gifva ett ofta kändt verk så mycken nyhet som möjligt, berättigade till att vänta det ingenting skulle uraktlåtas, för att kunna framställa ett så fulländadt verk så värdigt som möjligt. F vissa hänseenden har detta skett; i andra åter ej. Vi hafva redan förut nämnt, alt man numera gilver 2:ne förträffliga arier, som förr uteslutits; alt dialogen i kyrkogårdsscenen blifvit omarbetad efter den, italienska originalet, äfvensom en lyckad dekoration i slutscenen anbragt. Den väsentligaste reformen, nemligen att gifva operan med reciterande dialog, har deremot, till stor skada för det helas effekt, ej blifvit vidtagen. Musiken är operans lifselement, just emedan det gilver ordet ett förhöjdt uttryck. och lyfter talet till sång. Om åhörarens fantasi icke får qvarstanna i denna sfer, utan stundom åter neddrages till det vanliga språket, så förfelas den åsyftade illusionen, och det hela blir egentligen ej annat än ett slags dramatisk konsert, en concert en action. Med viådevilen och operetten må visserligen ett annat förhålande ega rum; men Don Juan är en stor opera, hyarulti dialogen af kompositören är behandlad recitativ-form. Flera nummer antyda detta; såsom terzetten i första akten, der sången sluSESSIONS RE RE RR RR ON