Aftonbladet – 15 mars 1849, sida 1

— — — — — -—-—-—--—-58-—-—-—-——-2-.lsmlnnbtn, on FEEPIEIRERRRPESSIISRIEREEEEREE Bof! skrek han, när han återfått målet. Jag skall lära dig hvad det är att skymfa en svensk ädling ! Glömsk af att Prytz var fånge, och orättvist gripen och misshandlad, ämnade Duwald rusa på honom... Den annalkande faran gaf Prytz krafter, och i den oförfärades hand blir allt vapen ... Han fattade en kiltel, hvari man nedburit vatten... Våga att nalkas, och försöket skall kosta er lifvet ... Duwald, feg af naturen, ryggade tillbaka. Som lejden var kungjord, vågade han ej låta sina hejdukar pina fången. Han tillsade blott vaktmästaren, att genast föra ut honom. Feghet och låghet äro syskon. Grefve Ekeblad hade i tre veckors tid oupphörligt flackat fram och tillbaka, men måste slutligen mottaga. det kungliga brefvet, och låta frigifva Prytz. Då var det liksom en balsam för buwalds hjerta, att detta inträffsde i en tidpunkt, hvilken gjorde det lifsfarligt för Prytz att begagna sig af sin frihet. Hvarken den olyckliges. syster, eller någon al hans närmare vänner hade blifvit underrättade om stunden för hans befrielse. Baronen kunde således med skäl hoppas, att den till både kropp och själ sjuke mannen, våldsamt ryckt ifrån det usla läger, som ändock var mer, än hans fiender unnat honom, utmattad af den skämda fängelseluften, den dåliga kosten, som skulle blifvit än uslare, om ej fruktan för fältskärns anmärkningar förekommit det, icke skulle uthärda förllyttningen i hast ur den fuktiga underjordiska arresten, ut i vårkölden, utan förgås, och genom sin död befria sina fiender från allt ansvar. Hvarje obekant, det visste han nog, skulle af falsk blygsel neka alt i sitt hus till omvårdnad upplaga en person, som med black och handklåfvar blifvit förd i föngelse. Han fröjdade sig då på förhand åt det ölvergifna tillstånd. hvari hans offer skulle uppgifva sin sista suck. Vid hans inträde hade Prytz legat hbalfklädd, men tillsades nu att skyndsamt kläda sig. Underyittelsen om hans befrielse lifvade honom, den var en triurf öfver hans us!a förföljare. Med den helbregda armen fulländade han snart sin klädsel, så godt det lät sig göra, men rechken måste hängas lös öfver den sårade. Och i detta skick, med en brinnande feber, som han i sin upprörda sinnesförfattring