Aftonbladet – 15 mars 1849, sida 1

DE SAMMANSVURNE, MORD oca KRÖNING. ) ROMAN AF CARL VON ZEIPEL. Din förhärdade skurk!) utbrast Mörner, sedan han blif. vit ensam, och framtog, vid dessa ord, ett bref som kommit på posten, af innehåll, att Göransson kommit i besittning al de vigtigaste hemligheter, på hvilkas förtigande de förnämsta mänst riket lif och välfärd berodde, att han fö penningar och löften ständigt vore fal och förrädisk, m.m Grefven genomläste både detta, och det bref Göransson medfört, och undersökte derefter väskan... Se der ha vi ägget! Hon har varit uppskuren! Nu granskade han sigillet... : Dittmar har rätt. Brefvet har varit brutet; men förbannadt väl är det gjordt, det måste man tillstå! Fan till synd, att en sådan karl skall vara falt Vid första anslaget i reveljen vaknade Göransson, hvilkep; i förbigående sagdt, var begålvad med en ovanligt lätt sömn. Han steg opp, öfvertänkte sina uppdrag, och bästa sättet alt utföra dem. Härunder hade brasan i spiseln nedbrunnit, och de glimmande kolen kastade kring det lilla rummet ett svagt och dystert sken. Kaffe inbars och hofmästaren lät ursäkta att han ej kunde hålla herrn sällskap, för sina många göromål skull, emedan i dag uppbrott skulle ske. Göransson tog sin kopp, gick till fönstret, som velle åt öster, och gaf honom tillfälle att i den svaga morgongryningen nagorlunda urskilja föremålen utanföre. Han hade just indoppat sin skorpa, då han händelsevi kom att kasta ögonen utåt fältet, och blef varse ett stort, ensamt stående träd, ifrån hvars nedersta gren en besynnera lig skugga nedföll. Han fixerade den starkare, och märkte vid tilltagande dagning, att den fritt sväfvande, darrande skuggan var en menräskokropp. Se A. B. M 1—6, 813, 15—17, 20—94, 27—29, 31—34, ö7—40, 42, 44—46, 48—50 52, 55, 56, 58 och 59.