Aftonbladet – 13 mars 1849, sida 3

sinning och ville lätta sitt samvete genom en mera trovärdig bekännelse, eftersom han väl borde haft nog tid i ensamheten att finna, det bans förut afgifna berättelse, som var uppfylld af en mängd motsägelser och osannolikheter, samt till fiere väsendtliga delar stridande mot vittnenas beedigade utsagor, icke kunde anses öfverensstämmande med sanna förhållandet. Den tilltalade svarade härå, att han vore sinnad att till rätten afgifva en förklaring, men önskade han, att de för dagen inkallade vittnena måtte få afgifva sina vittnesmål, churu han förmodade, att de icke skulle hafva något upplysande i saken att meddela. Angående vittnesmålen som redan i går till sitt hufvudsakliga innehåll meddelades torde för större tydlighet blott böra anföras avt Johanna Augusla Borgström, då hon omkring kl. 6 lemnade sin syster, och fördenskull i hennes sällskap nedgick öfver gården, kade träffat tvenne qvinnor sem frågade om någon bondhustru bodde der, hvarpå systern svarat nekande med tillägg att det vore en källarmästare som bodde der. Vittnet hade föröfrigt, utom hvad som i går omtalades, intet märkligt att anföra. Pigan Forsling, som dagen efter Marlins hemkomst fått befallning af hushållerskan att tvätta, hade afbemtat i Martins kammare de orena kläderna, som endast utgjordes af Martins egna, och rade hon derpå icke upptäckt någon mandelmassa eller några ovanliga fläckar. Sedan hushållerskan Westeriunds d. 26 Februari: afgifne vittnesmål blifvit för henne, som till i går åter var inkallad, uppläst och ingenting deremot varit att anmärka, samt gossen Carlsson fått afgifva sin berättelse, fick Flodin omtala huru förloppet varit, då hon tisdagen d. 27 Februari funnit en gråtande qvinna i närheten ar Panviks prestgård. Hon hade ungefär kl. half 42 på f. m. varit ute på gården i något hushållsbestyr, då hon fått höra skrik från sjösidan. Hon trodde det komma från någon drunknande och skyndade derföre uppför det åt den sidan liggande berget, från hvilket hon trodde sig kunna varseblifva orsaken till skriket. Ordföranden frågade hur hon kunnat tro skriket komma från en drunknande, då det hördes till prestgården, mellan hvilken cch sjön berget är beläget och måste hindra att rop från sjön kunde höras så långt. Härpå hade hon just intet annat att svara, än att hon fattat en sådan tanke, och då ordföranden ytterligare tillsporde henne om huru skriket varit beskaffadt, om det varit rop om hjelp eller om det innefattat några ord, svarade hon att det hvarken varit rop om hjelp eller innefattat några ord, utan blott varit ett obestämdt skrik. När hon uppkommit till den s.k. Berghyddan, hvilken är ett sommarställe, tillhörigt hr Paton, hade hon der anträffat en äldre qvinna af något öfver 40 är, som varit klädd i en mörkrandig ylleklädning, grå sjal och rödblommig duk på hufvudet, sittande: mot byggnadens vägg på en blomkruka, på hvilken legat ett lock till en smörbytta eller dylikt. Denna qvinna bade vridit händerna och gråtit såsom om hon varit mycket bedröfvad då Flodin framkommit till henne. Ordföranden frågade, om Flodin verkligen sett henne fälla tårar, och hon icke blott låtsat sådant; hon porde väl veta att många kunde göra sig till. Härå svarade hon, att qvinnan verkligen gråtit och att hennes tårar voro tydligt märkbara. Flodin berättade derefter vidare, att följande samtal uppstått dem emellan: Hvyarföre gråter ni? — Jag är mycket olycklig och jungfrun är lycklig. — Hur kan ni vcta att jag är så lycklig ?) Härå lemnade Gvinnan icke något svar, utan frågade i stället: Har ni hörtstalas om... om?... — Hvadför ett om?, — Arosinska målet ? — Ja — Jo, det är jag, som är skulden till hela hans olycka. Samma afton jag mottog barnet, så gick jag till Liljeholmsbron och dränkte det för penningarnes skull, och detta ville jag yppa för någon innan jag dör. Flodin bad henne då följa sig hem, men detta ville hon icke. Då sprang Flodin ned efter hjelp, men i prestgården var ingen hemma mer än matmodren och barnen. Hon: berättade händelsen för frun; hvarefter hon begifvit sig ensam tillbaka, men då icke funnit någon qvinna på stället. Ordföranden frågade hvarföre hon icke sökt hålla qvinnan qvar och ropat på hjelp för att gripa henne, i stället för att springa hem, då väl hennes rop skulle hörts lika långt som qvinnans?. Hon hade icke kommit att tänka derpå. — Kring byggnaden hade varit -barmark, och på snön, som omgaf den bara marken, fann hon flera spår, som ledde åt landssidan, men blott ett åt sjön. Hon följde det sednare så långt bergets brantket och halkan. tillät henne, och dervid upptäckte hon en vak på sjön invid land, men hon gick icke ända ned till densamma, utan vände om hem. Kyrkoherden Eklund hade under tiden hemkommit och för honom berättades nu händelsen. Han begaf sig då ensam ut på berget, men hvad han der iakttagit kände hon icke. På eftermiddagen hade hon ånyo begifvit sig ned till sjön, och då bredvid vaken funnit en svart manshandske, med inneliggande två skillingar , deruti så att den likväl låg i vattnet, som stigit upp öfver iskanten. Flodin bade, för att förvissa sig om att det verkligen vore en vak, kastat en sten deruti och sett den sjunka till botten. — Stadsfiskalen de Berg anmärkte, att vid det ifrågavarande stället, enligt redogöraren vid Danviken, kommissarien Lundbergs uppgift, ingen vak funnits, utan att blott genom det från berget nedflytande vattnet tvenne isar bildat sig, och att på den öfra väl kunde vara hål, men att den undre var fast och säker. För öfrigt tillade stadsfiskalen, att handsken, som var cn boavängshandske, troligen borde antagas hafva tillhört en fru Caspersson på söder, som-för en tid sedan försvunnit, utan att man efter henne funnit något spår mer än hennes muff, som i samma trakt blifvit upphittad ungefär 8 dagar förut. Flodin, som nu trodde att rätten och aktor betviflade hennes berättelse, började gråta och anförde, att arbetarne vid Beckbruket att en qvinna så klädd, som den hon träffat, begifva sig ut på vägen, sedan hon visat sig vid Beckbruket och der gläntat på en dörr. Då Flodin försäkrade att hon talade sanning anmärkte ordf. att ingen hade rätt att sådant betvifla, fastän det var mycket otroligt i hela händelsen, och var väl den okända qvinnan den, som orsakat hela historien. Hr de Berg tillade att Flodin vöre mycket välkänd af sitt husbondfölk och sedan sin ankomst till Stockholm från landsorten för ett och halft år sedan, hade hon endast tjenat hos-hbr bofpredikanten Eklund, så att hon icke kunde förutsättas ha förvärfvat sig några bekantskaper, som intalat henne en så orimlig saga. Martin, som enligt hvad i gårdagsbladet omnämdes, ansåg denna histo.ia, liksom de olika brefyen, tillkomna gencm tillsställningar af hans ovänner, talade om öfverste Bruces besök hos honom7i fingelset å stadshuset, och sade att denne vid besöket sagt sig känna allt om Martins beteende natten mellan d. 2 och 3 Januari, genom den qvinna ham magnetiserat, men att han likväl uppmanat Martin att bekänna, samt lofyat honom att i sådant fall få fly, och sagt, att allt för fykten vore i ordning — Martin hade svarat, att han icke ville fiy, emedan han visste sig vara oskyldig och derefter aftägsnade sig hr Bruce. För öfrigt anmärkte Martin, att i sigillen nå alla de anonyma Bbrefven man tyckt sig mär