Aftonbladet – 13 mars 1849, sida 1

JHaHNInae dl UCIH lagStiltanade fOoPSatti ingen, IorKAstades med 388 röster emot 360. Derefter skulle nationalförsamlingen öfvergå till tredje läsningen af lagen angående domstolarnes: organisation. Ofverläggningarne afbrötos dock derigenom, att Martin Bernard uppträdde med en interpellation ångående förbudet mot en bankett af studenter och öfriga studiosi, hvarvid en konflikt uppkommit, derigenom att man vägrat er magistratsperson tillträde. Studenterne, yttrade Bernand, hade blifvit fattade af den patriotiska iden, att broderligt församlas vid barrigre de Maine. Jag sjelf bevistade nna församling jemte andra af våra kolleger. Då ankom en poliskommissarie och begärde tillträde, som naturligtvis vägrades. Men i stället för att lemna oss i fred, återkom han med en skara af legda biträden och utrymde salen med oerhörd häftighet. Jag vill veta, om ministern gillar detta förfarande. Gillar han det, så bryter han mot författningen; gillar han det icke, så måste poliskommissarien afsättas. Derjemte anställde talaren jemförelse mellan denna bankett och den ryktbara banketten kort före den 24 Februari. : Inrikesministern Leäon Faucher sökte visa, att ingen likhet ägde rum emellan studenternas bankett och februari-banketten, emedan den sistnämnde banketten skedde offentligen och hade förut blifvit tillkännagifven, hvaremot den ifrågavarande och flera andra sammankomster vid Barriere du Maine höllos i hemlighet och sökte så mycket som möjligt undandraga sig polisens uppsigt. — Den yttersta venstern råkade i häftigt raseri och afbröt ministern med största hetta. Pierre Leroux kallade föreningsrätten en utgjutelse af gudomen. Ledru Rollin uppläste åtskilliga ställen af tal, som Leon de Malleville och Odilon Barrot för ett år sedan hållit på reformbanketten i Chateau-Rouge. Odilon Barrot bestred analogien emellan ifrågavarande banketter och emellan regeringens förfarande då och nu. Enligt National, uppgräfde han sådana ord utur Monitörens, katakomber, att Guizots gamla vänner i församlingen logo af glädje då de hörde honom, tyckande sig igenkänna sin gamle mästare. Detta verkade, och, oaktadt den y tersta vensterns häftiga larm, öfvergick församlingen till den s. k. enkla och omotiverade dagordningen, sedan den dock förkastat tvenne för regeringen smickrande s. k. motiverade dagordnings-amendementer. Vid de val, genom hvilka nationalförsamlingen d. 4 Mars reorganiserade sina byråer, har den venstra sidan, liksom förut, erhållit en betydange öfvervigt. Cavaignac, F. Arago, Bastide, Dupont (de YEure), Marie, Senard, Flocon m. fl. återvaldes till presidenter i sina resp. byråer. Utom den Bonapartistiska centralkommitt:, af hvars valmanifest Aftonbladet i går innehöll ett profstycke, finnes äfven en annan Napoleonisk centralkommitte, som likaledes utfärdat ett ganska märkligt valmanifest, der L. N. Bonaparte, folkets store utvalde, förklaras vara en representant för de stora principer, som utgjorde republikens och kejsaretidens ära och styrka: nemligen den sanna friheten, den allmänna välfärden och alla klassers förening. Man borde derföre endast välja sådåna folkrepresentanter, som äro villige att ställa sig under samme L. N: Bopartes fana. Det kuriösa är imedlertid, att dessa tvenne centralkommittter alldeles icke harmoniera med hvarandra, utan,hysa stridiga åsigter i nästan alla punkter. Franska tidningar offentliggöra ett bref från marskalk Bugeaud till Thiers, skrifvet tidigt på morgonen den 24 Februari 4848. Han yttrar der bland annat, att han länge förutsett att han och Thiers blifvit kallade att frälsa monarkien. Sedan han, såsom han alldeles icke tviflade, hade besegrat emöten, så skulle han gerna ingå såsom krigsminister, för att jemte Thiers bilda ett nytt kabinett, såvida icke hans föregifna impopularitet vore ett hinder deremot; i sådant fall ville han i sitt ställe föreslå Bedeau, en utmärkt, praktisk, kallblodig och intelligent officer, samt såsom understatssekreterare Magne, 1edamot af deputeradekamnhtaren och utmärkt för en sällsynt kapacite. , Alla demokratiska tidningar i Paris publicera i dag en uppmuntringsoch gratulationsadress till den romerska konstituerande församlingen. De för Majuppträdena anklagade fördes den 4 Mars till Bourges för att ställas inför rätta. La haute cour nationale ditreste samma dag. Barbes står fast i sitt beslut att hvarken vilja försvara sig sjelf eller låta någon annan. försvara sig. Raspail och Blanqui ämna deremot försvara sig sjelfva. Sobrier, Courtais, Albert m. fl. hafva antagit advokater. Louis Blanc och Caussidiere inställa sig naturligtvis icke. L Union vill veta, att ministerrådet den 3 Mars beslöt att intervenera i Rom, i förening med de öfriga katolska makterna, så snart påfven, hvilket nu skett, formligen anhåller derom. Ordres härom skulle enligt samma blad redan hafva afgått till Toulion och Marseille. Man vill veta, att regeringen så godt som redan beslutat att öfvergifva Olaheili, under förevändningen att bespara förvaltningen de stora kostnaderna af detta skyddsherrevälde. En oppositionstidning påtår dock att det sker derföre, att man vill göra England till viljes. En bankberättelse af den 2 Mars visar, att Pari;er-portefeuille den sednaste veckan å nyo fallit omkring 3 millioner; den steg endast till 49,412,855 fr. 52 cent. — De metalliska förråden i källarne stego ill 173,892,623 fr. 96 cent. Femprocentsfonderna stodo på?83, 65; treprocents Då 34, 10; bankens aktier på 2250 och nordbanans Jå 462, 50. : nr ol fö a FA ma KAR STORBRITANNIEN. ingelska kabinettet har tillställt ryska hofvet en protesterande not angående Donaufurtendömenas besättande. Lord Palmerston ytrar sig äfven emot en romersk eller, i allnänhet, en italiensk intervention. Engelska cabinettet anmärker att det icke af grundsats ir emot någon sådan intervention äf de kaholska makterna, men att det fruktar, att len, företagen antingen i Italien eiler på anIra ställen, skulle bringa ännu mera oreda i le europeiska förhållanderna, än förut. Genom ett förordnande att regimenter hälanefter skola göra två års, i stället för ett rs, garnisonstjenst, har beredts en årlig beparing af 100,000 p. st. : Hungern och eländet taga alltmera. öfverand i södra och vestra Irland; i åkerbruksistriktet Connemara skall nöden dagligen bortycka 100 offer. Underhuset har på lord Ashleys förslag helutat en adress till kronan om en sådan inelning af socknarne i riket, alt ingen föramling får mer än 4000 invånare. Det tros tt denna förändring skall medföra nödvändigeten att tillsätta 300 nya kyrkoherdar med 50,000 p. st. årlig aflöning. För öfrigt har unerhuset sysselsatt sig med irländska fattigbillen. JT FO. FR ju -— jan a NV 3 AO