Aftonbladet – 12 mars 1849, sida 2

TIDENS PRESS-BLICKAR. Allting är bra när det kommer i sitt Esse, lyder ordspråket; och man måste verkligen tillstå, att sedan Tiden blifvit förflyttad till Upsala, har den betydligen tagit sig i hvad som utgör dess karakter. Vi vilja icke säga, att den tagit sig ekonomiskt; tvertom skola: aktierna i fen delen stå svagt, säger man, och det af många skäl, bland annat emedan ingen vill läsa Tiden, utan att ex officio (såsom journalist) behöfva göra det. Till innehållet, deremot, har Tiden onekligen skrifvit upp sig. Gud vet hvad som vållade honom här i Stockholm; han var som oftast en smula tråkig och långrandig, hvarföre han då och då under sina artiklar satte Noli me tangeren helt och hållet onödigtvis, enär man nog i alla fall aktade sig för att taga i bladet. För öfrigt måste, äfven utom den olycklige Drygqvist, andre här i Stockholm hafva funnits, som satte p. för hr P:s penne, och gjorde Tiden till en evighet att läsa. Allt detta har nu till en stor del blifvit afhjelpt i Upsala. Hr P. råder sig synbarligen sjelf, och hans blad har derigenom vunnit i konseqvens. Det har frigjort sig från allt behof af faktisk sanning, och vunnit en grad af fullkomlighet 1 detupp-nedvända, som förut till och med varit sällspord i konservatismens hufvudläger. Man vet, att hr P., såsom grek betraktad, är en utmärkt geograf; och att han tillika, å andra sidan, såsom geograf är en mycket stor grek. Genom en dylik fantasiens hallucinatoriska rörlighet kan en person slutligen nå den egna färdigheten att i synnerhet ljuga när det är frågan om sanning; men att om det deremot genom någon besynnerlighet, som -ingen kan förutse, vid ett tillfälle skulle gälla att säga en osanning — då, men också endast då, par caprice framträda med ett sannt resonnemang. Allvarsamt sedt, är det ej al ringa gagn för den liberala pressen, att konservatismens koryfeer kompromettera sig, ju värre, desto bättre. Men det synes underligt, och man skulle kunna tillägga: föga politiskt, att den konservativa, och än mer den ultrakonservativa, sidans ledare tillåta hr P. bära sig åt i Upsala så som han gör, då de väl måste veta, att publiken otvilvelaktigt skrifver på hela tidskotteriets gemensamma räkning allt hvad hr P. tar sig före i tidningen. Han är en fri menniskal! ja, han är till och med en fri skribent! vi kunna ej hindra honom — utropa de måhända. Ganska bra: han är således fri, derpå tviflar ingen. Men tidskotterietsledamöter måste väl ock hafva sin frihet att till hr P:s tidningsunderstöd erlägga kontingent, eller icke? Skola de då nödvändigt betala honom för någonting, torde det vara af mera vigt för sällskapets intresse att gifva honom pengar för att icke skrifva, än för att skrifva så som han gör. Naturligtvis tänka de, likasom hr P. sjelf, att ett hufvudsyftemål för kotteriet måste bestå i Aftonbladets skadande. Också bär Upsalatiden i hvarje nummer intyg om den stora ifver, hvarmed framfarten åt detta håll bedrifves. Men utom begäret och lystnaden att skada, i och för sig sjelfva, spörjes för öfrigt så liten klokhet i fasonen att verkställa detta begärs afsigter, att det ej synes erfordra mycken eftertanka hos hvilken tidist som helst, att begripa huru litet kotteriets :intresse befordras genom en dylik method. Tiden skall göra Aftonbladet tillmälen, det är klart. Men Tidens skribent borde kunna förstå, att, när tillmälena sakna all förnuftig grund, verka de ej på en allmänhet, hvilken sjelf utan svårighet kan kontrollera dem. Riktade Tiden sitt träsvärd mot något mindre spridt blad, så kunde en och annan af Tidens läsare nappa på kroken, under föreställning att Tiden sade sanning i sina beskyllningar; men ESSENS ASS TARA sar RAKT m I O —