Aftonbladet – 12 mars 1849, sida 1

DE SAMMANSVURNE, ELLER MORD och KRÖNING 3 ROMAN AF CARL VON ZEIPEL. Dagen var ovanligt mild och vacker, och emedan föret var klent, ångrade Prytz ingalunda sitt beslut att gå. Han var redan helt nära Carlstad, då han mötte landsfiskalen. Se der ha vi det borttappade fåret! ropade denne. Hvar, i herrans namn, Bar bror varit så länge?... Men, i förtroende sagdt, kära bror! är det inte oförsigtigt... lät också vara, att bror har rätt... är det inte oförsigtigt att så offentligt visa sig? Tänk om bror blefve tagen... Jag, tagen! Med kungens lejd, hvarom brefvet redan måste vara i landshöfdingens händer, och, till yttermera visso, en dupplett på min ficka... det skola de väl vara så goda och låta blil Under tiden hade de begge vandrarne hunnit till en stuga vid vägen. Fiskalen tittade hastigt ditin... Ab; då har det väl ingen fara! Kära du, lät mig sc den! yttrade han. Utan ringaste misstroende upptog Prytz dokumentet. Hvad kunde han också tyckas hafva att frukta? En gammal umgängsvän, en ensam, på vägen gående man, helst han sjelf var af en ansenligt reslig gestalt, och dertill i fulla blomman af ungdom och styrka . -Men näppeligen. hade fiskalen fått lejdebrefvet i sin: händer, innan han bytte om ton och uppsyn --Herrel skrek han, så högt han förmådde, detta in strument är falskt! Ni är min fånge!, Och härvid stop. pade han hastigt papperet i fickan. . Prytz insåg ögonblickligen faran af sin ställning, och den ömkligt nedriga snara, hvari man tänkte fånga honom.. Och utan att förlora ett ord, kastade han sig öfver der trolöse, i alsigt att återtaga dokumentet... Nog föll fiskalen till marken, men innan Prytz ham — ) Se A. B. M 4—56, 8—13, 15—17, 20—2924, 27—99, 31—34 37—40, 42, 44—46, 48—50 52, 55, 56 och 58.