Aftonbladet – 12 mars 1849, sida 1

mannen. Nu var allt hopp ute. Snart blef han öfvermannad, tagen och tillbakasläpad till stugan, der baronen inväntade honom. Nå ändteligen, utbrast denne, han j då fått tag i den erkeskälmen! En blick, full af förakt, blef Prytzens enda svar. Denna föraktfulla tystnad uppretade Duwald i högsta grad, och i sin vrede befallte han sätta både black och handklåfvar på Prytz. Herre Gud, hans nåd! yttrade då en bonde. Ser j ejvatt den arme häradsskrifvarns arm är genomskjuten och krossad ?, Det skadar icke! svarade den ursinnige, det gils intet ondt, som ej den skälmen förtjenar., Annu tvekade folket att begå denna ytterliga grymhet. Hör ni inte hvad jag befaller, så skall ni, ta mig millioner.. skrek baronen. Det var ej annat på, än att lyda. Men oaktadt den förskräckliga smärta Prytz härvid utstod, egde han nog själsstyrka att ej genom en enda suck gifva sitt lidande tillkänna. När den nedrige våldsverkaren här saknade vidare medel att martera honom, satte han kronan på sitt verk med den befallningen, att fången skulle kastas på en kärra och, i delta skick,, afföras till kronohäktet i Carlstad. Sanslösheten, i hvilken Prytz försjunkit innan han anlände till staden hade, åtminstone en välgörande verkan: den olycklige erfor ej bitterheten af den tillimnade skymfen, att lik en grof brottsling, belagd med jern, i de med honom bekanta stadsinvånarnes åsyn forslas till fängelset. Der hade baron Duwald redan infunnit sig, för attjse till, att hans befallningar punktligt åtlyddes. För Prytz hade han redan utsett den djupaste och rysligaste hålan i hela fängelset. i Dit nerburen, och lagd-på våt och rutten halm, vaknade den marterade unge mahnen ur sin vanmakt först då, när kölden skakade hans af trötthet och förblödning domnade lemmar... I dessa mörka regioner, nedsprängda i sjelfva bergets djup, hvars ogenomträngliga väggar ej allenast afhöllo fången från alla rymningsförsök, utan äfven prisgåfvo honom