lag dl KUSKCD, td KAU UCL C)j SKAaUAd diL YCUCI DUTTA de derom underrättas. Man har velat påpeka detta såsom varning till trafikerande, att utom biljett äfven vara stadde med kontanter, för att undvika obehaget att komma i trakasseri med körsyvennen. Södermalmsbo. KÄMNERSRÄTTENS UNDERSÖKNING OM UPPTRÄDENA DEN 48 OCH 49 MARS 1842. (Forts. fr. AA? 33.) 2:0 Boobergs: Till Stockholoms stads kämners-rätt. Emot aktors, rörande mig, afgifne slutpästående, anhåller jag få göra följande påminnelser. För att komma till det resultat aktor önskat, har han behöft ingenting mindre än söka förtyda lagens bokstaf och vända upp och ned på all rättegångsordning. Han åberopar emot mig 6:te kap. 2 och 61 kap. 2 Missgerningsbalken. Slår man upp dessa, så finnes den förra handla om myteri och uppror, när ,män samla sig tillhopa och sätta sig upp emot konungens eller thess befallningshafvyandes bud. Något sädant vet jag icke här i landet vara timadt, och särdeles icke föremål for den vid kämners rätten hållna undersökningen, ty i sjelfva Hofrättens skrifvelse, som föranledt densamma, nämnas endast här i staden förefallne oroliga och våldsamma uppträden. Man kan begå oroligheter och våldsamheter emot många och på mångfaldigt sätt, utan att det är Myteri och uppror,, också har jag ej hört dessa ord i närvarande fall af någon auktoritet nämnas och ej förnummit att någon sall sig upp emot konungens och dess befallningshafvandes budr. Hvad mig sjelf vidkommer, vet jag åtminstone att det icke är fallet. Intet konungens eller dess befallningshafvandes bud att nägot göra eller låta, har blifvit mig meddeladt, och jag deremot satt mig upp. Jag har icke en gång hört omtalas, att något sådant bud utgått till någon förr än öfver-ståthållare-embetets kungörelse, som spriddes i hufvudstaden den 49 Mars på eftermiddagen ; här åter är frågan endast om den 48 och då vet hvarken jag eller någon annan om ett sådant, hvilket jag eller någon annan skulle vägrat lydnad. Jag vet endast af den allmänna lydnad, jag som hvarje annan, är skyldig lagen och samhälls-ordningen, och huruvida jag på något sält förnärmat dem är hvad jag nu skall söka ådagalägga. , Så vidt jag vet, och om aktor vet något annat, vet han. åtminstone i detta fall mer än alla andra; så vidt jag vet har under den 48 Mars ingen blifvit beskyld för något annatän inslagning af fönsterrutor i åtskilliga hus i etadon; samt att Aut atvjas och skrikits på gatorna. Om denna slags förseelse stadgas i 20 kap. 6 missgernings-balken : kastar någon in i annars mans hus, gård eller farkost, sten, stång eller annat, all dermed skada göra, böte 5 daler. Och 24 kap. 88: ropar och skriar någon af öfverdåd på allmänna vägar, gator och gränder eller någon med ord eller å annat sätt förolämpar, böte 5 da er. Man behagade anmärka, att dessa handlingar äro hvad Kongl. Hof-rätten omförmäler oroliga och våldsamma uppträden, men hvilka lagen qvalificerar helt annorlunda än myteri och uppror. Hon har således förutsett att man kan slå in fönster i någons hus, för att dermed skada göra, samt af öfverdåd ropa och skria på gatorna, men att man derföre icke satl sig upp mot konungens eller dess befallningshafvandes bud, och gjort sig skyldig till det ansvar som derföre är bestämdt. I all jag. vore skyldig äfven till båda dessa förscelser, skulle således det högsta straff, som derföre kunde ådömas mig, vara tillsammans 40 dalers böter; men det återstår att undersöka om ens denna skuld hvilar på mig och om jag dertill är på något sätt lagligen förvunnen. Jag sade att aktor tyckes ha sökt vända upp och ned på all rättegångsordning. Denna föreskrifver, att till bevis i en sak erfordras tvänne öfverensstämmande vittnen; att om blott ett sådant finnes, gäller det endast för halft bevis, och då bör den som käres till, med ed sig värja; att om vittnen förekomma, som serskildt något sett eller hört, bör domaren utleta hvari de sammanstämma och hvari de skitjas åt, samt derefter pröfva hvad verkan deras vittnesbörd kan äga; derjemte stadgas att bland dem, som icke må vittna, är angifvare och de som om ett brottmål rykte utspridt. Alla dessa föreskrifter har aktor förbisett. Sålunda talar. han om att lärlingen Rönman, som skulle vara af mig angifven för delaktighet i oroligheterna — han kallar dem sjelf här så, icke myteri och uppror — likväl icke är med sådana omständigheter besvärad, satt talan mot honom kan föras. Nu är likväl förhållandet, att Rönman sjelf medgifvit det han blifvit af gevaldigerr Jäderin efterskickad och meddelat honom upplysning om de. förhållanden Rönman sedermera omvittnat. Han är således angifvaren eller den som ryktet utspridt, och kan följaktligen icke vittna. Dertill förekomma serskildt genom Carolina Wibergs, lärlingen Widmarks och näringsidkerskan Danielssons vittnesmål emot honom sjelf aldraminst lika besvärande omständigheter, som dem aktor med mycken möda emot mig sammanletat. Då detta hufvudstöd för aktors ansvarspåstående förfaller, lönar det knappt mödan att vidröra de landra bräckliga stöden. Dessa äro f. d. bokhållaren I Rahmåe, som skall ka vittnat att jag två gånger kaIstat stenar emot Kastenhoffs-huset. Om så förhöll sig, vore dermed intet ohägn begånget; men jag har I bestridt Rahmes uppgift, medgifvande blott att jag Thar kastat ifrån mig den sten jag upptagit till eget I sjelfförsvar. och att den kanske träffat Kastenhoffsporten. — Förbrytelsen att jag, enligt boktryckeriTkonstförvandten Lindströms uppgift, skulle ba ropat: i Lefve friheten ! är af det slaget, som verkligen erfordrar aktors slutkonst för att qvalificeras till Ibrott. Då konungen sjelf förbundit sig att efterHHefva rikets grundlagar och dessa uttryckligen stadga latt han bör skydda hvarje medborgares frihet, måste det väl icke vara någon förbrytelse att Höja ett ILefve! för denna svenska folkets dyrbaraste, af laIgarne detsamma tillförsäkrade skatt. Jag har i öfHrigt förnekat äfven denna uppgift såsom oriktig. u Att lärlingen Sandberg är min lärling har jag förut bestridt och bestrider det ännu, hvilket jag med beI vis skall styrka. l Om f. d. bokhållaren Rahme kan anses, emot mitt bestridande, vara ett villtne i målet, gäller detta likväl icke mer än för ba!ft bevis, och jag äger då rlrävtighet enligt 47 kap. 29 8 Rättegångsbalken at! I med ed mig värja, hvilken rätt jag åberoI par, äfvensom jag torde få fästa Kämnersrättltens uppmärksamhet derpå, att Kongl. HofrätB il Ce ten, i sitt beslut om mitt frigifvande ur häkte, förklarat: det inga besvärande omständigheter mot mig förekomma. På alla dessa skäl yrkar jag, att ak