FALLA, UP UV HULTA TULIV TUE TAUSIIUv AVE fVMVE MVA MISMve Så sannt är det, att guem Jupiter vult perdere prius dementat. Hvarken Schönbeck eller Eberstein äro män att leka med. Anklagelserna mot hr professorn äro i flera afseenden så puerila, att ej säga rent af vidunderliga, att man öfver dem förvånas. Hvilken embetsman och hvilken prest isynnerhet kan icke då anklagas, helst när han, liksom professor Eberstein, är nog olycklig att uti sin församling ha en krångelmakare och bränvinsadvokat, som tjenar till jackal för lömska fiender? Hvilken neslig ståndrätt kan icke äfven biskopsvisitationen blifva, då uti sjelfva helgedomen en fiende kan stiga fram med usla klagomål emot en oförvitlig lärare? Hvilken annan embetsman än en prest är i fara för en dylik förödmjukelse? År ock detta en af glanspunkterna i vårt kyrkoväsen? Man tyckes hafva uppsökt likt och olikt för att komma hr professor Eberstein på fall. I stället att med saktmodig anda, som en fader och en vän, rätta och ursäkta fel, om sådana der funnits, har hans högste förman sökt alt lägga dem för allas ögon. Huru odiöst, att icke säga rent af infamt, är ej det så bittert yrkade ätalet mot br professorn för att hafva varit drucken i ett glädligt lag; och hvilken diskomfitur för herr biskop Faxe att icke hafva lyckats uti sitt välmenta uppsåt! Såg då hans högvördighet ej någon gång, och mången gång, uti sitt eget hus vissa herrar professorer hvad man kallar på tre qvart? Såg han aldrig nägra af de visa männen under riksdagarne fylla sig med bästa vin och salfvo,? Månne sjelfva presul var rätt sober, då han föreslog en skål för vår nye frälsare, den gamle ej förgätandes! och leddes samma afton hem, på svaga ben, emellan tvenne kyrkans pelare? Men biskopskåpan gömmer mången öfverträdelse. Denna grannlåt imponerar nu ej mera. Afven presterna i våra dagar börja finna, att de växt ifrån tuktomästaren. Man frågar allmänt hvartill våra andeliga öfverherrar tjena, då man just sett religiositet och kunskaper blomstra mest uti länder, der sådane ej finnas. Ar det frisinnade och upplyste män, som af dem gynnas och rekommenderas, eller deras slägtingar och sykofanter? Anses ej mången prest till och med med en viss ovilja, som är utmärkt för duglighet och kunskaper? Med ett nytt representationssätt böra ock de onödiga biskopssysslorna kunna indragas. Hvad herrar prelater förlora, det skola ståndetoch Christi kyrka vinna. Man yrkar mer och mer, och med allt skäl, en omstöpning af ljusen i våra konsisto rier, der personer sitta, som icke kunna skrifva ens en prestattest, och likväl skola döma öfver gamla och erfarna prester. Insändaren är. förvissad, att skickligare pennor skola upptaga dessa ämnen, och allmänheten har en stor förbindelse till redaktionen af Aftonbladet, för att hafva öppnat sina spalter till försvaret för en så oförrättad man som hr professor Eberstein. Hans sak är hela svenska klereciets. — Tum tua res agitur paries cum proximus ardet. Alskare af sanning och rätt. (Insändt.) En omtvistad punkt vid bildandet af försäkrtingsanstalt mot boskapssjuka. I Upland, der länsstyrelsen städse verkar skyndsamt och nitiskt, hållas nu som bäst sammankomster häradsvis för att utröna huru många som vilja teckna sig för delaktighet i försäkringsbolaget, medelst en afgift af 2 sk. rgs per kreatur och skyldighet att utgifva ersättning först sedan farsoten utbrutit för de kreatur som då måste dödas. Hushållningssällskapets utskott har förslagsvis uppgjort ett reglemente, enligt hvilket, vid uppgifterne, kreaturen borde fördelas inom 3:ne afdelningar, neml. oxar och tjurar i den 4:sta, kor i den andra och ungboskap under 3 år i den tredje. En hvar inser skälet härtill, äfvensom, att inom hvarje klass, flere grader af värde stadgas, inom ett maximum och ett minimum, af jemna tiotal, — hvilket betydligt underlättar uträkningen vid debiterande af cersättningsbeloppet — hvarjemte, till förekommande af underslef, ganska riktigt är föreskrifvet, att till hvarje afdelning hörande djur inom samma ladugård böra försäkras uti samma klass, utan afseende på race eller storlek.Den lilla olägenheten för dem som hafva kreatur i samma klass af betydligt olika värde t.ex. då somliga kor äro af utländsk race, att de måste förflyttasls i olika ladugårdar, kan icke hjelpas och derom har ej eller någon anmärkning skett, men att maximivärdet blifvit nog lågt uppfördt, neml. 400 rår i första afdelningen och 80 rdr allt rgs i den andra, sådant hade man svårt inse skälet till, då det är bekant, att priset på 142 å 43 qvarters oxar under flere år öfverstigit detta pris i allmän bandel och att racetjurar och kor betalas ända till 560 rdr stycket. Skälet har likväl vid en sammankomst blifvit uttaladt af en utskottsledamot i ungefär följande ordalag: att neml. racekreaturt äfvensom djur af högre värde finnas endast till ringa antal i länet och hos större possessionater, hvilka säkerligen äro ädelmodige nog att heldre underkasta sig någon förlust, i händelse olyckan skulle drabba deras ladugårdar, än att yrka ett så högt försäkringsvärde, undantagsvis för sina kreatur att allmogens,i jemförelse dermed, skulle vara vanlottade, och allmogen följaktligen tveka all ingå med de förra i gemensamt försäkringsbolag. Motivet låter ganska bra, har troligen varit så menadt, men är behäftadt med det väsendtliga felet att vara grundfalskt, naturligtvis icke i afseende på den ädelmodiga känslan som kan hafva dikterat detsamma, men både till princip och verkan. — Och! det är just härom som tvist uppstått, hvarföre det kan vara nyligt få saken utredd innan reglementet vid allmän bolagsstämma förekommer till slutligt afgörande. Det är falsk slutsats om man, likasom i fråga oml. försäkring mot vådeld, tror det vara försigtigt tillsel. att icke ett värde, högre än det verkliga, åsättes det försäkrade. Vådan ligger då uti framkallande af ett intresse som kan förleda försäkringstagaren att sjelf påtända det försäkrade, under det han gifver våda skulden. Här åter, der ingen kan få ersättning för slagtadt kreatur, med mindre besigtning af vederbörande djurläkare eller kommitteledamot föregått, ligger den våda reglementet bör förebygga uti ett alldeles omvändt förhållande, neml, att försäkringstagarel Ikan söka hindra ellergenom intrig förekomma ve Iderbörandes utsago att djuret såsom misstänkt bör Igenast dödas. Anser en försäkringstagare att värdet Jå hans kreatur är för lågt, så att ersättningen ejl motsvarar förlusten, så är hans sträfvande emot det tidiga dödandet naturligt, äfvensom all irring om lungsjukans tillvaro eller förhoppning af djurets tillfrisknande är mycket förlåtlige, äfven hos de med Isjukdomen mest erfarne djurläkare och ännu mera hos kommitteledamöter i allmänhet. ! Man skulle således, under förvillelsen att tro sig handla ädelmodigt, 1:0 förneka ägare till kreatur af högre värde än 400 rdr och 80 rdr, en rättvisa som Mllikväl står öppen för alla andra, neml. att få uppgifva den värdegrad (i reglementet oegenteligen i kallad klass) som närmast öfverensstammer med förhållandet, då man öfverhufvud uppskattar kreatur Isom finnas i en ladugård inrymde; 2:o skulle man I motarbeta syftningen att förmå desse kreaturs egare alt ingå i föreningen och sålunda möjligen minska hela försäkringsfonden, och 3:0 framkalla ett intresse emot det snara dödandet af djur misstänkte för sjukS I Ser mMECTCRALÅSs er AD AA ET ER a Fr NN OR so -— YA tm NV MY AP AA m——L SA 8 ARN 2 mm hed mn om ÖR oh FR KA br ft — Mm —————