Aftonbladet – 8 mars 1849, sida 2

vilken kamrern kännt uppstiga i sitt hjerta, skingrade och försvann vid genomläsningen af de följande brefven. Hedersvän ! Meeseeses as du kan aldrig föreställa dig hvad otroli; nöda det kostar mig, att utplåna, eller åtminstone förmil Ira det missnöje, misstroende, ja, till och med, hat, son 10s de lägre stånden, till följe af de högres öfvermod ocl yranni, ty värr, i allt uppenbara sig. Vid skattläggnin ar, vid rättegångar, med ett ord, alltjemt och allestäde isar sig, huru fal för penningar eller gunst rättvisan är 3onden behandlas som en lastdragare. I an!edning hära! vill jag blott nämna hvad jag sjelf hört lagman Gyllen. reutz säga, då han en gång var här på besök hos någr: ina slägtingar. J gören orätts, sade han, som låten på kina så mycken partiskhet för vårt stånd; J förolämper ych reten, i stället för att med iämpa och rättvisa för ona våra företräden. Hör man icke öfverallt sägas: hva sör det, om man har rätt eller orätt? Är man rik ocl örnäm, så vinner man, annars icke... Eller hvadan kom ner det ordspråket, som jag aldrig hör utan förargelse smörj hjulet, så går det lätt, muta domarn, så får di rättb? JÖ, al orättrådighet. Jag vill icke ens tala omjGu och hans heliga bud, utan endast om det, som för ögone: ir. J kännen sjelfva att kungen ej gör afseende på bör len, huru viljen J bestå, om himlen en gång skänker os fred ?, De närvarande sågo på hvarann, på mig, som var de enda ofrälse, på honom ... Det är ej värdt, återtog han att j kasten så besynnerliga blickar på mig och på Pryt sen, tron j ej att hvarje bildad ofrälseman tänker detsam ma, om han ock icke säger det?... I denna anda voro ett par bref till: De beklagade en last ställningen, men röjde ännu icke, hvarken bitterhe eller hat emot person. Nu förekom elt, som han skrif vit straxt efter sista Beskattningsmötet, deruti han omta lar sin häpnad, sin bestörtning öfver att se sig bedrage sin väntan, och det sikra hopp, han fästat vid grefven och landshöfdingens ord. ,Min syster sade mig det, s slutar han, men jag trodde henne ej; jag trodde på äd lingens ord, den mannens, som talar om anornas helgt och icke sällan kallar oss andra roturierer och kanaljer., Med djupt allvar i blicken lade kamreren brefvet ifrå sig, drog ögonbrynen tillsammans och försjörk i betrak telser. lagman utför i de skarpaste uttryck mot fron deri och upproriska sinnelag... Men tiden står ej stilla, medan man talar, afbröt he