Aftonbladet – 8 mars 1849, sida 1

da om hvarann, då ett sakta knackande på hans dörr afbröt honom i läsningen af ett nyss ankommet bref. För;relad steg han upp; öppnade dörrn och möttes af vår kamrerares bugande gestalt. Å Välkommen var honom på intet sätt anblicken af denne man, hvars hårdhjertenhet och skinneri ingåfvo honom fsky ... Landet är ej nog olyckligt förut; dess sista krafer skola förtäras af sådane blodsugare ... plägade han ofta säga, och nu stod den förnämste ibland dem iframför hoom ... Han förmådde med möda dölja sin vedervilja. Hvilket ärende för kamreraren hit? frågade han kärft. pMin tid är knapp, jag har ingen öfrig till samtal. Oaktadt Hesselgren höll i dörrn, liksom för att afvärja besöket, och åter stänga den, trängde sig dock kamreraren ram under bön om förlåtelse för, att hvad han hade att säga icke kunde gå så fort. Sedan han inkommit, aftog han omständligt sin slängkappa, lade den med mycken omsorg på en stol, samt busade sig oändligen sirligt och ödmjukt. Herr inspektor! yttrade han derefter, jag har af nåsra höga herrar blifvit anmodad om ett lån af några tusen dukater, till säkerhet hvarför jag skulle erhålla ett par större egendomar i Westmanland, och man tillsade mig att nfinna mig hos herr inspektorn till vinnande af nödiga applysningar, och för att få se de godset tillhörande kartor. Under ett hånfullt leende mätte Hesselgren honom från hufvudet till fötterna ... Hin, hm! ... tänkte hän ... du ämnar nu drifva ditt procenteri i riktigt stor skala, men akta dig! Kungliga regeringar äro icke att leka med ... Menv ... frågade han... hvarför besöker kamrern mig icke i sådant ändamål på kontoret? Här har jag inga andra kartor, än nyinkomna, hvilkas enlighet med beskrilningarne jag nödgas gransha.n Detta skulle, hoppades Hesselgren, hjelpa honom al med den objudne gästen, åtminstone för ögonblicket; mer långt derifrån! Frågor, och ursäkter för dessa frågor, upp: tog snart hela timmen. Men tålamodet var då slut, och med sträf ton bad han kamrern återkomma en annan dag Kamrern svarade endast med en djup bugning och gick Samma eftermiddag blef inspektor Hesselgren uppkallac till sin förman, öfverdivektören Hagman, sedermera, 1720.adlad till Nordencreutz, och på det vänskapsfullaste emottagen Sitt ner, kära bror!, yttrade öfverdirektören. Del här rika procentarn vill försträcka staten, eller kronan några tusen dukater, men icke utan pant, och har begär kungsladugården Johannisberg i Lundby socken, samt Jä ders bruk i Arboga socken. Nu är frågan, om icke en dera af dessa lägenheter kunde vara tillräcklig, och derfö måste någon trovärdig och pålitlig person skickas dit, son på ort och ställe kan bedöma detta. Skjuts och dagtrakta mente bestås naturligtvis. Det skulle jag mindre bry mig om ... men...