Aftonbladet – 8 mars 1849, sida 1

Hvad då? Visst är brors tjenst trägen om sommarn och hösten, men så här års... Jag skall öppenbjertigt säga bror att rådet ... Nåväl! det är min skyldighet att resa, och jag iyder! Men hvad tänker rådet på, som vill hafva det minsta att skaffa med en sådan man, den värsta blodsugare som finns. Han har bevisat det här i Stockholm. Nu betingar han sig pant; troligen hög ränta... den kan staten ej betala... godsen bli hans... och han kommer att flå resten af den hud, de hårda tiderna lemnat underliggande bönder och torpare öfrig.n Hagman betraktade honom med en besynnerlig blick ... vände bort ögonen, höjde på axlarne... Hvad vill man göra, kära Hesselgren? Vi måste ha redbart mynt... De här olyckliga tiderna!... Jag bör då resa i morgon?, Väl vore, om bror gjorde det. Näppeligen hade Hesselgren gått, innan en dörr från de inre rummen öppnades, och kamrern stack ut sitt hufvud. Nå, herr öfverdirektör, hade jag orätt? Nej, kamrern hade rätt. Mannen hyser verkligen fiendtkga ideer, talar om att bonden och torparen flås!... Hm... det har kostat Sverige Liffland, att salig kungen ville, att bönderna der ej skulle flås värre än här... Hvad annat äro de skapade till?... Och var öfvertygad om, at! jag för regeringen skall omtala och berömma kamrerns nit och upprärksamhet. : För embetsoch tjenstemännen vid landtmäterikontoret voro boställen anslagna i det, då för tiden ännu så kallade Delagardiska palatsets andra och tredje våning. OÖfverdirektören Hagman hade dragit försorg om att alla personer, hvilka kunde vara till hinder för det tillämnade företaget, under en eller annan förevändning blifvit aflägsnade, och knappt en half timma efter Hesselgrens afresa, eller ungefär kl. 49 f. m., stodo, i förstugan utanför hans dörr, trenne personer, öfverdirektören, vår kamrer, samt leverantören Sander-Göransson, den sistnämnde för tillfället förvandlad till smedsgesäll. Emedan så få stölder begingos, hade allmänna säkerheten ej ännu behof af de konstigare lås, dem sednare tider funnit nödvändiga, och i en publik. byggnad, der så minga bodde, tycktes en slik försiglighet minst vara aj nöden, Hesselgren fick erfara motsatsen. Det finnes nemliger icke blott tjufvar, som söka efter penningar, och dem la gen helt enkelt afstraffar, utan äfven sådane, som beröfv: menniskor hvad de aldrig kunna återfå: jordisk ära, lyck och lugna De äro någon gång af hal, men vanligast a lycksökeri, äreskändare; spioner, kabalörer, och dem salu terar lagen med sitt svärd, och af misstänksamma elle förrädiska regeringar belönas de med äreställen och titlar allt efter rang och omständigheter.