le olyckliga omständigheter, hvarunder det nödgas ramsläpa ett uselt lif, framkalla hos detsamma en bedröflig likgiltighet för nyttig sjelfverksamhet, i förning med ständiga fordringar på hjelp och understöd utan ansträngning af egen omtanke och förmåga. Det nu i korthet anförda torde innefatta tillfylestgörande bevis för den åsigt, att den närvarande attigförsörjningen är behäftad med brister af den efterlänkliga beskaffenhet, alt, utan en genomgripande förändring deri, någon väsendtlig förbättring hufvudstadens fattigvård svårligen kan vara att förvänta. Ett bland de förnämsta vilkoren för vinnande af en sådan förbättring vid den beslutade centralisationens verkställande anse komiterade vara, att försörjningshjonen komma i åtnjutande af ett underhåll, afpassadt cfter deras verkliga behof, men deremot hållas till en gagnelig och efter hvars och ens förmåga lämpad sysselsättning. Detyttersta ändamålet med en väl ordnad fattigförsörjning bör naturligtvis vara att, förmedelst tjenlig vård och behandling, söka återbringa den tillfälligt bjelpbehöfvande i den ställning att han kan sjelf erhålla det lifsuppehälle, hans belägenhet päkallar, utan äfven vänjas vid arbete och nyttig verksamhet. Sysslolösheten och lättjan få icke vinna insteg inom en inrättning, som är afsedd att uppfylla dessa fordringar. Arbetsamhet, ordning och sedlighet måste der vara hemmastadde. Försörjningshjonens syssel sättan e med arbete öfverensstämmer jemväl med Stadsnämndens eget ofvanberörde beslut, enligt hvilket Nämnden förklarat de centraliserade försörjnings-anstalterna böra så inrättas, att de, på det hela, erhålla naturen af arbets-inrättningar. Men verkställigheten häraf är, såsom komiterade ofvan antydt, förknippad med det oeftergifliga vilkor, att hjonen tilldelas tillräcklig kost och underhåll; ty, utom det att personer så beskaffade, som desse hjon i allmänhet äro, härförutan icke kunna återvinna sina, genom svält och vanvård samt deraf orsakad och underhållen sjuklighet, förminskade kroppskrafter, och sålunda blifva till arbete åter duglige,! vilket dock utgör fattigförsörjningens hufvudsyftemål, är det uppenbart att, så länge hjonen icke på tjen-l ( J ligt sätt vårdas, utan genom ett otillräckligt underäll försättas i nödvändighet att, medelst bettlande, förskaffa sig sitt lifsuppe en gräns mot tiggeriet ska!l afiöpa fruktlöst, och tiggeriet, som icke blott motverkar och omöjliggör all ordnad fattigvård, utan äfven undergräfver det allmänna förtroendet till fattigvårds-förvaltningen, således komma att alltjemt fortfara och vinna tillvext. Det underhållssätt, hvars införande vid de centraliserade försörjnings-anstalterne komiterade anse nödvändigt, torde -ock, ehuru till en början medförande betydligt ökad kostnad, likväl genom sina verkningar, på en längre tidsföljd beräknade, blifva det mest fördelaktiga äfyen ur ekonomisk synpunkt betraktadt. Under nuvarande förhållanden gifves nemligen föga, om ens någon förhoppning, att de bjon, med hvilka fattigvården i försörjningsväg tagit befattning, skola så återvinna helsa och krafter, att de kunna genom eget arbete förtjena sitt uppehälle. Deras allt mer och mer försämrade belägenhet kräfver ständig hjelp och understöd, till ouppbörlig tunga och last för fattigvården. Deremot bör med sannolikhet kunna antagas att fattigvårdens anlitande af denna klass bland hjelpbehöfyande skall förminskas i samma mån, som tillfälle beredes att, genom ändamålsenlig vård och behandling, kunna återställa deras arbetsförmåga samt ombilda dem till ordentlige och gagnelige samhällsmedlemmar. I sjelfva verket kan den ifrågavarande ökade kostnaden ej eler betraktas såsom cen alldeles ny utgift, då man besinnar, att den enskilda välgörenheten för närvarande, om än ofullständigt, dock till icke ringa del, tillfredsställer de behof, som fattigvården borde fylla, men lemnar ouppfyllda. Komiterade hafva icke förbisett den omständighet att, enligt förevarande förslag, försörjningshjonens belägenhet i allmänhet komme att blifva bättre, än de egentliga fattighushjonens. Med de äsigter, som hittills gjort sig gällande, i fråga om sättet för de fattiges försörjning, kunde visserligen ett sådant förhållande synas vara mindre öfverensstämmande med rättvisa och billighet. Men om det tages i betraktande, ä ena sidan, att ett fattighushjon beköfver för hela sin återstående ifstid underhåll af fattigvården; och merendels uppnått den ålder, då krafterne, efter naturens ordning, iro i ständigt aftagande, och för lifsuppehället i följd deraf mindre erfordras, samt hvad som brister i unlerstödet från fattigvården, i de flesta fall, utan atti genom tiggeri påkallas, välvilligt fylles af dom, i hvilkas tjeust eller arbete fattighushjonet uttömt sin bättre ålders krafter; och å dån andra, att för uppnåendet af det med fattigförsörjningen åsyftade än damål, nödvändigheten bjuder, att försörjningshjonen erhålla sådan omvårdnad, att de åter må varda tiil arbete skicklige och kunna, utan fattigvårdens vidare betungande, bereda sig sin bergning; så blifver det lätt förklarligt, att, vid bestämmande af fatLighushjonens underhåll, afseende i hufvudsaklig mån måste fästas å dels för handen varande tillgångar, dels nyssberörde förhållanden, och att detta underhåll alltså kan komma att utgå till inskränktare belopp, än som fattigvården bör finna sig uppmanad att tilldela försörjningshjonen. Då nu, enligt komiterades öfvertygelse, fattigförsörjningens centraliserande, så vidt den dermed åsyftade fördel skall kunna vinnas, således hvarken kan eller bör ega rum på annat sätt, än förmedelst arbetsinrättningars lämpliga ordnande och utvidgning, hafva komiterade ansett det blifva med ändamålet! närmast förenligt, om så väl arbetshushjon, som försörjningshjon intogos å ifrågavarande inrättningar och der, efter deras olika tillstånd ock belägenhet, bildade 2:ne klasser, under iakttagande af desse sednare hjon, i den mån de genom tjenlig vård återvunne arbetsförmågan, uppflyttades i klassen af arbetshushjon. Om åter ett försörjningshjon, oaktadt erhållen tienlig omvårdnad, icke efter någon tids förlopp blefye till helsa och krafter så återstäldt, att det kunde från inrättningen utskrifvas, eller till pgenskap af arbetshjon hänföras, torde, för vinnande af en behöflig omsättning bland försörjningshjonen, den åtgärd böra vidtagas, att ett sådant hjon, hvars fysiska förbättring icke är att emotse och som derföre i allt fall kommer att ligga fattigvården till ast, förflyttas till vederbörande fattighus och der undfår fattig-understöd. , Enligt de upplysningar, kommitterade vid besök 1 församlingarnes fattigoch försörjningshus sig förskaffat och i öfrigt varit för kommitterade tillgängiga, har försörjningshjonens antal under sednarc åren förhållit sig ungefär sålunda: Högsta antalet Högsta antalet under vintern. under sommarn. ja för sin utkomst. Han bör derföre icke blott: ie, hvarje försök alt sätta! Karlar. Qvinnor. Karlar. Qvinnor.. i Sabbatsbergs fattigvårdsinrättnipg . . 40. 60. 3. 53. ; Clara församlings d:0 d:o ses... 20 30. 7. 23. Jacobs och Johannes försörjningshus . . . 23. 61. 13. 37. Maria Magdalena d:o 24. 38. 10. 28. Catharina d:o . . . 52 48. 29. 33. I Flisa Clank una den AR 6 40.