Aftonbladet – 2 mars 1849, sida 2

samt nu i denna månad sålt sin sista fjerdedel till de uppgifne egarne baron Schwerin, löjtnant Liljehöök m. 41. — —L Ä — Ibland de många nöjen, som under den nu pågående säsongen erbjudas publiken blott och bart till tidsfördrif, är äfven ett, som lofvar en angenäm och säkert för mången välkommen diversion ibland mängden af baler, spektakler och konserter, och som utan tvifvel kommer att tillvinna sig allmän uppmärksamhet. Det är en serie af populära löredrag angående zoologien, som i medlet af denna månad kommer att öppnas af professorn vid Kongl. vetenskapsakademien, hr Loven. Enligt de underrättelser vi varit i tillfälle att inhemta angående planen för dessa föreläsningar, lofva de att blifva särdeles intressanta, äfven för ungdomen, ty hr prof. Loven, som till sin ekonomiska ställning är en oberoende och förmögen man, och således icke behöfver afse inkomsten såsom ändamål, lärer på förhand förskaffat sig en kostbar apparat af ritningar och plancher, för att kunna illustrera sina framställningar medelst förklaringar, som äfven äro åskådliga för ögat. Många lära redan prenumererat på dessa föreläsningars begagnande, så att det torde vara skäl för dem som önska draga fördel deraf, att icke dröja med att försäkra sig om plats. — Säkert har ingen musikvän förbisett den af hr P. Elvers till nästk. söndag annonserade soire. Hr Elvers soirter hafva alltid rönt en synnerlig uppmärksamhet och bifall, såväl för det vackra arrangementet, som isynnerhet för den sällsynta talang, hvilken både i tekniskt och estetiskt hänseende så mycket utmärker denna konstnär. Det är ock att förmoda det han äfven denna gång skall mötas af det deltagande han så väl förtjenar. Man finner flera intressanta nummer på programmet: utom hr E:s egna nummer (af Rode, Maurer och Mayseder) samt åtskilliga vackra sångoch instrumentalpjeser, nämna vi deribland Mozarts stora qvintett för piano och blåsinstrumenter, hvilken herrliga komposition man endast sällan får höra offentligen. — I går afton hade den teaterbesökande publiken det bryderiet, att välja mellan tvenne stora musikaliska representationer: Den Stumma på Kongl. teatern, och Il Barbiere di Seviglia af Rossini hos den Italienska truppen. Båda pjesernas utförande erhöll allmänt bifall, och de förnämsta sujetterna på hvardera stället inropades efter spektaklets slut. Vi tillåta oss dock härvid på fleres speciella begäran en anmärkning, rörande arrangementerna vid gårdagens Italienska spektakel, hvilken redan någon gång blifvit gjord äfven vid den Kongl. teaterns representationer, i afseende på den vårdslöshet och missaktning, som stundom visar sig i bristande ackuratess i afseende på tilen för spektaklets afstutande I går lärer letta för Italienska spektaklet varit utsatt till kl. , 10; men representationen drog likväl, genom ett oförlåtligt sölande mellan akterna, ut till kl. 34 på 11. Hvad är följden häraf?! Fruntimmer, som icke kunna gå hem ensamma, och alla de som åka hem, hafva naturligtvis till den utsatta tiden ditställt dem som skola hemta. Alla desse måste i går vänta omkring en timma. . För alla som begagna hyrvagn, förorsakar detta en serskild tillökning il utgiften för aftonen i och för väntningspengar, och i alla händelser obehag för de väntande tjenarne; för en och annan kanske till och med förkylning. Vi frukta att de Italienska artisterna blifvit litet bortskämde af det i konstnärligt hänseende visserligen välförtjenta beröm och den framgång de haft under silt vistande härstädes, så att de anse likgiltigt om noggrannhet iakttages i öfriga hänseenden; ty annars är det svårt att förklara denna brist på uppmärksamhet, som icke i går inträffade för första gången. Hade frågan varit om ett nytt, aldrig förr uppfördt stycke, så vore insenting alt säga; men detta är icke händelsen med Barberaren. På grund af föregående erfarenhet om en pjes, som blifvit gifven flere sånger förut, bör det vara lätt att på en fjerledels timma när kunna uträkna såväl akternas längd, som den nödvändiga tiden emellan lesamma. Den anmärkning vi nu gjort, kanl således på intet sätt anses för sträng eller opåkallad; och vi förmoda jemväl, att dess framställande skall vara tillräckligt för att hädanfter förekomma en dyhk försummelse. Öfver hufvud synes publiken dessutom hafI va ett giltigt skäl till klagan öfver de alitför! ånga mellanakter, som inträffa på båda teararna, serdeles vid lyriska scenens represen-! ationer. Dessa mellanakter räcka hos oss van-j igen åtminstone en half gång längre, än på itländska teatrar; och vi tvifla att en utländskt oublik skulle lika tåligt låta sig nöja med sål ånga dröjsmål, som här inträffa. Vederbörani le horde likväl ;jicka alltför mycket hegaena fl